Om kreativitet

Följande inlägg skulle varit på dotterbloggen där jag har bloggvecka nu, kolla gärna in där: dotterbloggen
Det gick visst inte att klistra in mitt dokument där, så jag länkade hit i stället.


Jag deltar i en kreativitetsstudiecirkel nu under sommaren. Vi läser och diskuterar en bok som heter “konsten att vara kreativ” av Julia Cameron. Jag gillar boken, den är bekräftande och peppande, och triggar igång mycket tankar, så jag tänkte dela med mig. Det kursiva är citat från boken.



Det kan vara positivt att fokusera på olika saker.

Om du spelar softball en gång i veckan är det lättare att ta smällen när recensenterna är elaka. Om du bakar en äppelpaj eller två blir det lite svårare att uppfatta konstnärslivet, eller livet i allmänhet, som en jämmerdal. Om du går och dansar salsa en gång i veckan, eller till och med en gång i månaden, är det lite svårare att uppfatta konsten som något som ska göra dig rik och berömd, och din konst och dig själv som värdelös om det målet inte förverkligas.

Jag tenderar att bli lite frustrerad över att jag inte kommer framåt med något specifikt för att det är så många saker jag tycker om att göra. Jag försöker sluta vara frustrerad över det, för det är bara idiotiskt. Nån dag hade jag för första gången på länge haft tecknarblocket framme och ritat av en byrå. Min pojkvän råkade se teckningen och sa att det var bra tecknat. Jag sa “ja hade jag hållit på att teckna så där varje dag så… (här hade jag förstås tänkt säga “…fatta vad grym jag varit på att teckna då, vilket slöseri att jag inte gjort det” men jag lyckades mitt i meningen komma på andra tankar) …skulle jag ju inte haft lika mycket tid att skriva låtar, promenera i skogen, se på film, dricka öl, rida och en massa annat jag inte hade velat vara utan“.
Om man slutar ha dåligt samvete för sitt ofokuserade och fattar att man kanske lever ett grymmare liv så som man har det just nu än ifall man varit den där disciplinerade människan som tecknat fyratusen sidor serier, så känns allt mycket bättre.


Ta inte konsten på för stort allvar, fortsätt leka

Allt som är värt att göra är värt att göra halvtaskigt. Men usch vad vi hatar den inställningen! Som nybörjare vet vi att den är riktig, men vad händer sedan? Vi blir allvarliga. Vi börjar “öva” i stället för att leka på tangenterna. Vi börjar sträva efter perfektion som om vi sökte efter den heliga Graal. Vi börjar tävla. Att försöka och misslyckas blir med tiden under vår värdighet. Naturligtvis blir det det. Det drar undan mattan för vår gravallvarliga attityd.

Jag har alltid häpnat över hur nykär jag känt mig när jag börjat med något nytt, och det har känts så tråkigt när förälskelsen gått över och dödats av prestationskraven.

När vi hela tiden koncentrerar oss på att bli bättre, förlorar vi det som vi redan är ur sikte, och det är farligt eftersom vi - precis som vi är - är källan ur vilken vår konst uppstår. “Vi” är det som gör vår konst speciell.

Jag ska erkänna att många gånger när nån kommenterat mina serier positivt och sagt t.ex. “vad coolt det blev när du gjorde hennes hand så mycket större, det förstärker ju hur han känner sig när… “ så har jag inte haft den minsta tanke på att förstärka en känsla genom att rita en större hand, jag har bara ritat den så för att jag varit slarvig eller för att jag är kass på anatomi. Självklart är utveckling positivt, men man kanske inte ska tänka för mycket på det, det sker ju automatiskt. Som när jag hatade att lära mig spela gitarr, men ändå ville spela alla de låtarna med mina favorit-indieband. Så jag drog ut fler och fler låtpapper från internet och spelade och sjöng fast jag inte kunde, tills jag plötsligt hade riktigt ljud i ackorden.

Lätt är inte samma sak som lat

En av de saker som vi verkligen bör tillåta oss att göra är det som känns självklart och lätt. Konstnärer av alla möjliga slag har en benägenhet att sätta likhetstecken mellan svårighet och duglighet, och mellan lätthet och lättja. Börja uppskatta den du är. Gör något som helt enkelt gör dig jättelycklig utan att du egentligen förstår varför.

Jag kände mig otroligt träffad av dessa rader. Jag tänker alltid att jag är lat och på något sätt “slarvar” så fort jag har flyt och har roligt. Menar Julia Cameron att det bara sitter i mitt huvud att jag tänker så, att det inte är sant? Coolt!



Det är konsten som räknas, inte framgången

En klyscha. Men det ligger ju nåt i det hon skriver:

När vi är mitt uppi det kreativa arbetet vet vi vem vi är och vad vi är, eftersom vi inte för ett ögonblick grubblar på hur verket tas emot av andra. När vi skapar något är vi välsignat anonyma.
Självkänslan växer med skrivandet eller spelandet. Den har inget med recensioner att göra, inte ens med vår egen bedömning av verket.
När konstutövningen börjar handla om att bli rik och berömd - vilket i och för sig kan kännas bra - sker den på andras ansvar, inte vårt eget. Och sedan dröjer det inte länge förrän vi känner oss maktlösa.

Cameron tipsar om att ett sätt att komma ifrån det destruktiva framgångstänkandet i sitt skapande, kan vara att skapa helt för andras skull, t.ex. ge bort något till en vän.

Vi behöver inte lägga ner år, månader, dagar eller ens timmar på ett vänskapsprojekt, men ändå händer det ofta att konst som skapas av kärlek visar vägen till utökad konstutövning. När vi befriar oss från vårt seriösa skal träffar vi ofta på nya energier och intressen.

Detta har jag ganska nyligen känt på. Usch vad längesen det var jag tecknat några serier och vad motigt att dra igång nåt projekt, men så skulle min barndomskompis gifta sig och jag skulle ju i alla fall kunna prova att rita några gulliga minnen, så jag satte igång, och vad kul jag hade och vad lätt det gick, och vad fint det blev, och vad mitt självförtroende steg. Dessutom kom jag på att just denna stil, som jag aldrig förr testat, skulle kunna passa superbra till “gömd pajdeg”, ett projekt jag länge haft i huvet och skissat på, men inte riktigt känt mig tillfreds med. Så det ska jag börja ta tag i sen i min ateljé, när behovet av att ägna dagarna åt att cykla, bada och tälta börjar avta.


Till sist, kom ihåg att:
När vi strävar efter att formulera det vi längtar efter att säga, då finns det alltid någon som längtar efter att höra precis det vi har att komma med.