Coolk

Ny blogg

2011-12-09T05:24:00.000-08:00

Har ny blogg!

Följ mitt serie/musikprojekt på mellansnacks.blogspot.com

fortsatt manusjobb

2011-10-09T14:59:00.000-07:00

Väldigt bra grej det där med att rita manus på tåget till och från jobbet. Har över 30 skissmanussidor klara nu på "Mellansnack" som det nya projektet heter. Det är ganska lagom att fokusera en halvtimme, sen skaka om sig och återgå till verkligheten utanför tåget, ibland med lite fastningsgrubbel, andra gånger med flowrus. Manussidorna är för kladdiga för att läggas upp för allmän beskådan, men kanske ändå bjuder på en sida från det nån dag. Det står i alla fall klart att det blir många sidor, och det får nog bli det. Tanken var först att ha en trycksak klar till nästa SPX i maj, men det börjar kännas lite för stort nu. Det drar iväg. Gäller bara att inte börja dagdrömma för mycket om hur bra det kommer att bli, då är nästa steg prestationsångest och olust och så är det bara att lägga ner.
Nej, mest är jag nog nöjd över att jag är igång med nåt som känns lätt och roligt. Sen ska skiten tuschas också, DET kommer ta tid. Ska börja lite parallellt med att fortsätta på manuset. Det blir flytande tusch och pensel och inget förskissande har jag i alla fall bestämt. Det är då Helena har roligast, och hon måste ha roligt om hon inte ska börja gnälla och spela snake på mobilen eller gå iväg.

När vi skulle prova flytande tusch första gången på serieskolan så sa Gunnar Krantz att det billigaste tuschet på drewex, det som kostar 4 spänn, är bra och räcker gott och väl. När någon nämnde det för Kim W Andersson sa han "men Gunnar är en hippie!" och tyckte vi skulle skaffa annat tusch. Men det gjorde inte jag. Först häromdan grävde jag fram nåt japanskt tusch som jag måste ha fått nån gång av nån jag bott med. Och vilken skillnad! Hela penseln fungerade ju mycket bättre, linjerna blev skitsnygga och jag behövde knappt ens doppa fler gånger. Vad dum jag varit. Får se nu om jag kommer kunna hålla på hemma, eller om jag kanske fixar en tillfällig ateljéplats sen ett tag, för själva tuschandet. Kräver ju lite fokus, plats att bre ut sig och lugn och ro på ett sätt som manusarbetet uppenbarligen inte gör.

Vi har kickat igång dotterbolaget gbg för hösten, känns kul! Det känns mycket roligare nu än i våras. Jag har nog varit lite uppgiven med serietecknandet faktiskt. Även om jag höll på litegrann så gick det så långsamt att det inte gick att se att nåt nånsin skulle bli färdigt, eller att jag nånsin skulle få upp nåt flyt och driv.

Nedlagda och nya projekt

2011-09-12T12:38:00.000-07:00

Jag jobbade på bra ett tag med det där skogsmusenprojektet jag pratat om, hade en grej med att jag skulle "in i stugan" en gång om dan, oavsett om det var bara för 10 minuter eller två timmar, och det funkade okej ett tag. Men sen ville jag mest spela gitarr där i stugan. Så jag spelade gitarr i en timme, sen ritade jag i bästa fall en pratbubbla och sen gick jag därifrån. Det går inte fort framåt med ett serieprojekt om man gör så. Till sist får man kanske inse att man inte har lust, hur mycket tid man än redan lagt ner, hur stor potential det än finns att det SKULLE kunna bli så bra, så är lusten det viktigaste.
Så jag börjar med nåt nytt nu. Det är alltid så lätt att börja med nåt nytt, och i det skedet behöver man heller inte ateljéskrivbord, fina papper, specialpennor och tusch. Ett block från Lidl, en kulspetspenna och ett skakigt tågsäte räcker långt för att klottra mina manus som just nu flödar fram, och det är faktiskt riktigt gött att de gör det. Och det blir nog rätt bra. Nördigt, men bra. Återigen ett projekt som känns stort och uppslukande och brinnande, och det har hänt så många gånger förr, och det läggs alltid ändå ner efter ett tag. Men nån gång händer det väl att det inte läggs ner, och hursomhelst har man ju kul under tiden man håller på.

Annars är det just nu svamppsykos, matsvamp alltså. Har varit rätt intresserad av svamp ända sen jag var liten och följde med mamma ut i skogen, vetat sånt som att det kommer saft när man bryter en blodriska, och att det inte finns några supergiftiga soppar och kremlor och att karljohan är maskäten nästan jämt. Men nu i höst när det dels är rekordsvampår, och jag dessutom bor mitt i svampskogen ( har käkat av sex olika sorter plockade bara på vår tomt) så var det väl dags att dra det ett steg längre, så nu är min näsa hela dagarna djupt nere i svampböckerna jag köpte häromveckan. Härligt att snöa in. Man kan nog inte ha kravet att man nånsin ska få nån större karriär åt något visst håll när man älskar att snöa in på så mycket olika grejer, och hela tiden får nya intressen. Odla är också skitkul. Idag käkade vi potatismos med stekt squash och svampsås. Allt från egen gård. Bada har jag också snöat in på och blev helt beroende, skönt att slippa duscha i två månader och bara tvätta sig i sjöar. Hade blivit 100 dopp denna sommar om inte jag blev förkyld, nu blev det bara 88( ja, man kan snöa in på statistik också), men det är inte över än i och för sig, blir nog några till. Har även deltagit i ett triathlonlopp i sommar, jag vann eller kom näst näst näst sist beroende på hur man ser det.

Kortfattat: Livet rullar på bra, mer friluftsliv än kreativa mästerverk, och det är skönt så just nu.

SPX 2011

2011-05-15T10:16:00.000-07:00

Så hade det gått ett år igen, och det var dags att åka till Stockholm. Det blev en väldigt bra helg, och jag var nöjd och slut när jag kom hem, och som vanligt med tanken "skärpning helena, nästa år ska du ha nåt att sälja där du också". "Så säger du varje år", påminde mig min vän Lisa. Så sant.

Hur som helst, jag startade spx med att direkt från tåget bege mig till "ladies drink and draw"-grejen på nån bar. Det var en dålig start, för jag hamnade ur funktion socialt och började rita djur som såg ut att ha ångest, så jag fattade vinken och drog hem till mina vänner som jag skulle bo hos i stället, mycket bättre.

På fredan hann jag med en go promenad, sen var det häng i Stefs och Janettas ateljé, mycket trevligt. Tog sen en ölkväll utan serierelatering med en kompis och hennes kompisar, kul, sjysst snack, goda öl.

På lördan orkade jag inte med att vakna riktigt, lite arg mage, men det lugnade sig. In till mässan och träffa dotterbolagare. Det som var synd med detta spx-år var att vi inte hade någon riktig dotterbolags-gathering som brukar vara höjdpunkten, men det har väl varit för mycket annat på programmet och ingen som dragit i det. Kul att sitta vid bordet i alla fall, som dignade av fina fanzine. Och så träffade jag Rikke, och fick äntligen hålla ett ex av hennes fantastiska bok i handen. Den heter Glimtar, och jag har lite varit med från början där, sett de första teckningarna och manusutkasten. Som hon kämpat! Och tänk att det KAN bli färdigt, att det faktiskt händer att folks projekt inte rinner ut i sanden, utan ibland blir det faktiskt efter några år en hel fin bok. Den är otroligt fin och bra, och det är inte för att hon är min vän som jag tycker det, för alla andra tycker det också och hon får skitbra recensioner och vinner priser.
Lagom till att man höll på att dö av stimmet och värmen på mässan var det dags att lägga ner för dagen, och jag fick i uppdrag att guida ett gäng köpenhamnsbor till nån bra restaurang. Hjälp. Jag blev nervös. Tappade bort danskarna redan vid t-centralen, men hittade dom igen, for till medborgarplatsen och frågade mig fram till Hermans. Där tyckte jag att jag var duktig och smart, för buffén var god, det var fint där uppe på uteserveringen med utsikt över vattnet och det flög luftballonger på himlen.
Galagofesten blev kul. Mycket roligare än förra året. Beror nog framför allt på att jag hade fler nära vänner att hänga med.

Så var det söndag, och jag tog ut en tusenlapp och gjorde min köperunda. Känns lyxigt i seriehyllan nu, och jag har mer än hälften ännu oläst. Jag, Lisa och Rikke flydde ut i friskluften på en glassdejt. Sen en bra debatt om "feministiskt självförvar inom seriebranchen" och sen satt jag vid db-bordet tills jag var helt slut i huvudet och inte kunde räkna alls när folk köpte fanzine, och då gick jag hem till en kompis och klappade gosiga katter. Nästa dag for jag hem.

I lillstugan, vår kombinerade ateljé/replokal/gäststuga är det mysigt att vara, så nu har jag fortsatt skissandet på den 16sidiga jag började på i höstas. Direkt jag satte mig och kollade igenom den efter uppehållet på flera månader såg jag nya bra manuslösningar där det tidigare bara känts att något varit avigt utan att jag vetat vad, så att låta ett projekt ligga nedlagt ett tag behöver inte bara vara negativt. Kan jag nu bara ge det någon timme i veckan kanske jag faktiskt HAR nåt till spx 2012, vi får se. Det spelar ingen roll, det bästa är ändå att imorgon flyttar det hit en katt!

längesen

2011-04-07T03:45:00.000-07:00

Nu var det längesen bloggandet här. Ändå har det ju hänt i alla fall litegrann. Jag var med i Galagos nr 101, med denna serie. Och så har jag kickat igång ett Dotterbolagsgäng i Göteborg. Det var inte svårt, redan första mötet var vi ett stort gäng, och sen har det blivit fler och fler, påhittspigga och engagerade. Jag har inte varit med så mycket nu då jag har tågjobbat mycket och flyttat. Har också sen jul HELT kommit av mig med tecknandet, och det har känts i magen att jag snarare behöver få lite tid för mig själv först och komma igång, än att socialisera och snacka serier när jag ju inte har nåt att snacka om. Men SPX ska det i alla fall bli i år igen, det släpper jag inte på.

Sen en månad tillbaka bor jag och Nicke på landet i Norsesund, i ett hus vi hyr. Jag ska fixa till en tecknarhörna i uthuset nu när det börjar bli varmare. Får vi väl se om jag kommer vara där nåt eller om jag bara kommer att vilja bada hela sommaren. När det där frustrationsgnaget dyker upp, över att man inte gör nåt kreativt, är det svårt att veta riktigt om det är ett faktiskt behov eller om det beror mer på onödiga krav man har på sig själv för att leva upp till nån identitet. Förmodligen är det lite både och.

En fungerande arbetslunk

2010-09-11T05:15:00.000-07:00

Nu är det för tillfället slutgnällt om att jag måste hitta ett sätt att komma igång och få nåt gjort.
Nu är jag lagom igång.

Jag jobbar c:a halvtid som tågvärd nu, med långa helgnattpass ibland, och korta vardagskvällspass ibland. Jag tjänar så mycket som jag behöver.

En normal arbetsdag kanske jag jobbar 16-20 på tåget. Det skulle då kunna vara så att jag vaknar vid tiotiden med lätt morgonångest och vetskap att jag har nåt jag måste iväg till om några timmar. Jag går upp först vid elva, segar mig med allt jag gör, har någon idé om att jag ska hinna ta en mysig långpromenad och t.ex. handla billig havremjölk i en grannförort, men segar för mycket och hinner till sist inte ens gå 1 km till Lidl, och jag har fortfarande lätt ångest, och börjar kolla tusen onödiga saker på internet för att dämpa den och det hjälper självklart inte, och nu är klockan plötsligt nästan tre och jag har inte tänkt på att jag måste käka nåt innan jobbet och skulle även ha duschat egentligen, jobbigt, stressar med allt, och åker in och jobbar mina fåniga timmar som ju inte ger nån större lön, och jag är besviken över att en till dag har gått upp i rök och bara varit dum och onödig.

Det skulle också kunna vara så att jag sätter alarmet på nio, går upp tio, har en liten aning ångest över att jag inte kom upp direkt, men fastnar i alla fall inte så hemskt länge vid frukostinternet, utan tar mig iväg in till stan och ateljéplatsen. Där ligger projektet där jag lämnade det, och jag kan sätta igång direkt, kollar på klockan, ser att jag har tre timmar på mig, jobbar fokuserat, endast med en kort paus nån gång ibland då jag spelar enminutsdemon av pile-up på min mobil, och när gåtilljobbetklockan ringer har jag kommit en bra bit framåt. Äter soygurt och start i personalrummet, sticker ut till första tågturen med kreativitetsenergin kvar i mig, samtidigt som det är skönt att släppa allt det och bara tänka på IN1Z, INFZ, gbg+,gpps-72450 ett tag och få lite tacksamma leenden från tafatta tanter, och lite grymtningar från kidsen som inte tryckt in plusen, men sen när tåget vänt folktomt i alingsås och allt är lugnt kommer jag på en ny tanke om serieprojektet och skissar lite på baksidan av en gammal turlista, och ser fram emot nästa gång jag ska till ateljén. Åker hem, möts av nybakatbrödlukt i trapphuset och vet att det är från vår lägenhet och jag och Nicke käkar och ser på film och imorgon är jag ledig och vi ska ut och cykla.

Jag har tidigare ofta fått för mig att jag måste ha mycket tid på mig för att sätta igång med tecknandet, och därför gått och väntat på de där långa lediga odistraherade dagarna med dåligt väder, och när de väl kommit har skrivbordet varit stökigt, så det har ändå varit ett oöverstigligt projekt att dra igång nåt. Så till sist, ett städat skrivbord, en lång ledig ensam dag. Vad händer då? Jo, full panik. Inget känns inspirerande, jag får nervositetsdiarré, börjar på nåt som jag sen slutar på för att det inte känns bra nog, och när räddaren i nöden dyker upp, t.ex. en tanke om att jag nog bör kolla facebook, kastar jag mig om halsen på distraktionsmöjligheten. Det blir inte mycket gjort en sån dag heller.

Med tidsbegränsning försvinner väldigt mycket prestationsångest. Jag kan inte förvänta mig att få mycket gjort på ett par timmar, därför är jag nöjd med det lilla. Jag vet också att om det skulle visa sig att jag kör fast just idag behöver jag bara befinna mig i det jobbiga tillståndet under en kort tid, det kan jag ju uthärda, jag släpps snart fri till att göra nåt annat.

Med ateljéplats försvinner distraktionerna, och jag blir tillräckligt fokuserad för att utnyttja timmarna. Det finns inget annat där att göra än att jobba, tänka, eller titta ut genom fönstret.

Och sen när det fungerar kommer självförtroendet. Jag börjar se fram emot de här dagarna.

Sen finns det en till väldigt bra fördel med denna arbetsgång, och det är att jag får mina hela, lediga kravlösa dagar däremellan, då jag varken behöver tjäna pengar eller har kreativitetsförväntningar på mig själv. Och jag behöver verkligen många såna dagar till allt det andra (skog, musik, kärlek, mat, cykel, häst, bad, TV, vänner, öl o.s.v.) som är mycket viktigare än hur många seriesidor jag producerar under ett år.

Det är fortfarande ganska lite tid jag lägger på serierna. Men det är bättre tid än på väldigt länge. Och, som sagt, det känns lagom och fungerande.

börja med att avsluta nåt

2010-08-11T15:08:00.000-07:00

När man ska börja på nåt kan det vara bra att börja med att avsluta nåt för att få lite pepp, så jag grävde fram några riktigt gamla grejer (flera år) och avslutade dom, här är dom, klarare än så här blir dom aldrig:

Nu håller jag på med ett manus till en c:a åttasidig serie, där det för ovanlighets skull är snarare manuset än tecknandet jag är mest tveksam för om det kommer att hålla. Vet inte riktigt vad jag vill säga, men serien vill bli gjord, så det är väl bara att sätta fart.

Om kreativitet

2010-07-22T16:05:00.000-07:00

Följande inlägg skulle varit på dotterbloggen där jag har bloggvecka nu, kolla gärna in där: dotterbloggen
Det gick visst inte att klistra in mitt dokument där, så jag länkade hit i stället.

Jag deltar i en kreativitetsstudiecirkel nu under sommaren. Vi läser och diskuterar en bok som heter “konsten att vara kreativ” av Julia Cameron. Jag gillar boken, den är bekräftande och peppande, och triggar igång mycket tankar, så jag tänkte dela med mig. Det kursiva är citat från boken.

Det kan vara positivt att fokusera på olika saker.

Om du spelar softball en gång i veckan är det lättare att ta smällen när recensenterna är elaka. Om du bakar en äppelpaj eller två blir det lite svårare att uppfatta konstnärslivet, eller livet i allmänhet, som en jämmerdal. Om du går och dansar salsa en gång i veckan, eller till och med en gång i månaden, är det lite svårare att uppfatta konsten som något som ska göra dig rik och berömd, och din konst och dig själv som värdelös om det målet inte förverkligas.

Jag tenderar att bli lite frustrerad över att jag inte kommer framåt med något specifikt för att det är så många saker jag tycker om att göra. Jag försöker sluta vara frustrerad över det, för det är bara idiotiskt. Nån dag hade jag för första gången på länge haft tecknarblocket framme och ritat av en byrå. Min pojkvän råkade se teckningen och sa att det var bra tecknat. Jag sa “ja hade jag hållit på att teckna så där varje dag så… (här hade jag förstås tänkt säga “…fatta vad grym jag varit på att teckna då, vilket slöseri att jag inte gjort det” men jag lyckades mitt i meningen komma på andra tankar) …skulle jag ju inte haft lika mycket tid att skriva låtar, promenera i skogen, se på film, dricka öl, rida och en massa annat jag inte hade velat vara utan“.
Om man slutar ha dåligt samvete för sitt ofokuserade och fattar att man kanske lever ett grymmare liv så som man har det just nu än ifall man varit den där disciplinerade människan som tecknat fyratusen sidor serier, så känns allt mycket bättre.

Ta inte konsten på för stort allvar, fortsätt leka

Allt som är värt att göra är värt att göra halvtaskigt. Men usch vad vi hatar den inställningen! Som nybörjare vet vi att den är riktig, men vad händer sedan? Vi blir allvarliga. Vi börjar “öva” i stället för att leka på tangenterna. Vi börjar sträva efter perfektion som om vi sökte efter den heliga Graal. Vi börjar tävla. Att försöka och misslyckas blir med tiden under vår värdighet. Naturligtvis blir det det. Det drar undan mattan för vår gravallvarliga attityd.

Jag har alltid häpnat över hur nykär jag känt mig när jag börjat med något nytt, och det har känts så tråkigt när förälskelsen gått över och dödats av prestationskraven.

När vi hela tiden koncentrerar oss på att bli bättre, förlorar vi det som vi redan är ur sikte, och det är farligt eftersom vi - precis som vi är - är källan ur vilken vår konst uppstår. “Vi” är det som gör vår konst speciell.

Jag ska erkänna att många gånger när nån kommenterat mina serier positivt och sagt t.ex. “vad coolt det blev när du gjorde hennes hand så mycket större, det förstärker ju hur han känner sig när… “ så har jag inte haft den minsta tanke på att förstärka en känsla genom att rita en större hand, jag har bara ritat den så för att jag varit slarvig eller för att jag är kass på anatomi. Självklart är utveckling positivt, men man kanske inte ska tänka för mycket på det, det sker ju automatiskt. Som när jag hatade att lära mig spela gitarr, men ändå ville spela alla de låtarna med mina favorit-indieband. Så jag drog ut fler och fler låtpapper från internet och spelade och sjöng fast jag inte kunde, tills jag plötsligt hade riktigt ljud i ackorden.

Lätt är inte samma sak som lat

En av de saker som vi verkligen bör tillåta oss att göra är det som känns självklart och lätt. Konstnärer av alla möjliga slag har en benägenhet att sätta likhetstecken mellan svårighet och duglighet, och mellan lätthet och lättja. Börja uppskatta den du är. Gör något som helt enkelt gör dig jättelycklig utan att du egentligen förstår varför.

Jag kände mig otroligt träffad av dessa rader. Jag tänker alltid att jag är lat och på något sätt “slarvar” så fort jag har flyt och har roligt. Menar Julia Cameron att det bara sitter i mitt huvud att jag tänker så, att det inte är sant? Coolt!

Det är konsten som räknas, inte framgången

En klyscha. Men det ligger ju nåt i det hon skriver:

När vi är mitt uppi det kreativa arbetet vet vi vem vi är och vad vi är, eftersom vi inte för ett ögonblick grubblar på hur verket tas emot av andra. När vi skapar något är vi välsignat anonyma.
Självkänslan växer med skrivandet eller spelandet. Den har inget med recensioner att göra, inte ens med vår egen bedömning av verket.
När konstutövningen börjar handla om att bli rik och berömd - vilket i och för sig kan kännas bra - sker den på andras ansvar, inte vårt eget. Och sedan dröjer det inte länge förrän vi känner oss maktlösa.

Cameron tipsar om att ett sätt att komma ifrån det destruktiva framgångstänkandet i sitt skapande, kan vara att skapa helt för andras skull, t.ex. ge bort något till en vän.

Vi behöver inte lägga ner år, månader, dagar eller ens timmar på ett vänskapsprojekt, men ändå händer det ofta att konst som skapas av kärlek visar vägen till utökad konstutövning. När vi befriar oss från vårt seriösa skal träffar vi ofta på nya energier och intressen.

Detta har jag ganska nyligen känt på. Usch vad längesen det var jag tecknat några serier och vad motigt att dra igång nåt projekt, men så skulle min barndomskompis gifta sig och jag skulle ju i alla fall kunna prova att rita några gulliga minnen, så jag satte igång, och vad kul jag hade och vad lätt det gick, och vad fint det blev, och vad mitt självförtroende steg. Dessutom kom jag på att just denna stil, som jag aldrig förr testat, skulle kunna passa superbra till “gömd pajdeg”, ett projekt jag länge haft i huvet och skissat på, men inte riktigt känt mig tillfreds med. Så det ska jag börja ta tag i sen i min ateljé, när behovet av att ägna dagarna åt att cykla, bada och tälta börjar avta.

Till sist, kom ihåg att:
När vi strävar efter att formulera det vi längtar efter att säga, då finns det alltid någon som längtar efter att höra precis det vi har att komma med.

Gulliga serier om vänskap

2010-05-18T08:48:00.000-07:00

En god vän till mig gifte sig i helgen. Inför bröllopet hade jag ganska mycket ledig tid, och fick idén att rita lite serier som hon skulle kunna få av mig, eftersom det vore roligt att ge bort en personlig present till någon jag känt så länge. Nu är jag nog lite såld på att rita gulliga djur.

2010-05-11T11:22:00.000-07:00

Tror faktiskt att det händer grejer. Till att börja med har jag ritat c:a en fin seriesida om dagen nu senaste dagarna, och så uppenbarade det sig en ateljéplats nu som jag ganska snabbt men utan beslutsångest bestämde mig för att ta. Känns som att bara det beslutet gjorde nåt med mitt självförtroende.
Igår bestämdes detta, inatt drömde jag att min lillebror totalförstörde min svarta favoritgitarr, och det var jättesorgligt och jag grät massor som om nån dött. Naturligtvis är det the battle of the serietecknare vs musiker det handlar om, ifall jag vågar mig på en tolkning. De behöver inte utesluta varann, men tyvärr är det väl så att så länge jag seriesatsar kommer jag inte att köra igång tracktion och köpa en ny mick och spela in en skiva, eller starta ett nytt grymt band som repar 3 ggr i veckan. Jag gillar båda grejerna lika mycket och jag har inte mer talang för nåt av det, och ännu mer gillar jag att vara ute och gå eller cykla. För att inte tala om islandshästarna, den ulliga gosiga pälsen, en snabb galopp uppför en backe i vårsolen... Det finns så mycket att göra. Såna lyxproblem.

SPX 2010

2010-04-27T11:37:00.000-07:00

Ännu ett spx är förbi, och det är mitt tredje. Första året hade jag med mig mitt färska första fanzine, och var fullt övertygad om att jag skulle göra tio nya till nästa år... Så förra året kändes det kanske lite tamt att inte ha nåt med mig. Och så i år då, inte minsta lilla nya produkt nu heller, bortsett från mina bidrag i dotterbolagfanzine. Det är underbart att dotterbolaget finns! Annars känns det mest som att jag leker serietecknare. Jag hänger med en massa coola produktiva och publicerade, och hoppas att de inte ska stanna upp, tänka efter och säga "men hallå, tror du att du är en av oss eller?" Visst, känslan ligger bara hos mig såklart, men den är ändå lite svår att ignorera. Samtidigt är det bra att jag åker på spx, att jag fortsätter dotterbolagspeppa, för det betyder att jag inte har lagt ner, det är ett sätt att hänga kvar så att det inte rinner ut i sanden.

Men nu ska jag se om det inte går att komma igång på riktigt. Nu har jag ett sånt där lagom krävande halvtidsjobb som jag ju suktat efter så länge, jag har ingen flytt framför mig, inga stora beslut som kräver fokus. Det är nu jag borde kunna sätta en vardag, få lite rutin. Ateljé hade nog varit bra, och jag håller ögonen öppna lite efter det, men testar hemma tillsvidare. Snabbt skissad seriedagbok från barcelona-paris står först i tur. Jag lämnar ut både mig själv om min resekamrat för mycket, men tanken är väl mer att spara minnen än att göra nåt offentligt av det. Kanske kan vara ett manus att plocka bitar från så småningom. Mitt andra projekt har också karantän. Det är lite som när jag skrev låtar förut. De låtar som jag spelade in eller spelade med mina band var tvungna att vara minst tre år gamla, annars kändes de för utlämnande. Numera är jag för ivrig när jag skriver låtar, skriver kanske mer för att utöka liverepertoaren än för att jag har det egna behovet av att skriva en låt. Jag tror att det är synd egentligen. Jag skrev skitbra låtar när jag satt själv på rummet och inte hade nåt band, och aldrig lät någon höra vad jag gjorde. Men den där klyschan, skapa för din egen skull och inte för andra, hur många lyckas med det egentligen, när de väl tagit steget ut med sina grejer, fått smak på bekräftelse?

Det här inlägget skulla handla om spx, just ja. Torsdag: Lyssnade på Sofia Olssons snack om sin bok "Hetero i Hägersten", det var kul. Gick sen till en releasefest på en trång pub där jag inte orkade vara, så jag stack hem och sträckläste sofias skitbra bok i stället. Fredag: Tog en långpromenad, stack sen på dotterbolagshäng hos en ny sjysst medlem som heter Hanna, och började baka en massa pizzor. Så småningom var vi runt tio pers, och hade en mysig kväll som avslutades med slappt läsande av gamla en ding ding värld. Tog en öl på nåt ställe med Sara G och ett par vänner till henne också. Fick en spelning kanske. Lördag: SPXdagen. Tyvärr insåg jag redan när jag gick in att jag hade en extra folkskygg dag, så jag bänkade mig vid dotterbolagsbordet och hade inte minsta lust att flytta på mig. Fast jag hade ju tagit ut pengar till att köpa serier, så när mitt sittpass var över lyckades jag ändå ta en runda. På kvällen var det release och snack med Malin Biller och Tiitu Takalo, de var roliga att höra på, och sen stack vi till galagofesten. Det såg ut som en gigantisk svartklubbslokal, med bajamajor och parkbänkar, men ölen var för dyr. Jag funkar ju helt kasst ibland, eller ofta. Snackade med skitmycket folk, men under konstant anspänning och till slut fick det vara nog, stack hem och läste serier. Söndag: Hoppade SPX eftersom det var möhippa för min kompis. Jag sög på simultangolf, regerade på bowling, gillade bubbelpoolen, och åt så mycket av grillbuffén att jag hade konstig mage måndag morgon, och var rädd för att jag blivit magsjuk och skulle spy på bussen hem, och ingen skulle tycka synd om mig eftersom de skulle tro att jag var bakfull och kanske till och med slänga av mig. Men jag blev snabbt bra.

Göteborg

2010-03-03T16:26:00.000-08:00

Har inte lyckats skaffa mig eget internet, blir inte mycket bloggande då. Inte för att jag har nåt att visa upp på bloggen heller, men det känns ju ändå som att den glidit iväg från den där första tanken att vara ett substitut för hemsida och reklam för mig och mitt tecknande, till att bli uppdateringar av hur svårt det är att få mitt kreativa liv att fungera. Det gagnar ju inte nån framgång, men jag fortsätter.

Det har varit en riktigt bra tid sen jag flyttade. Ett rent lyckorus skulle jag nog vilja kalla de första veckorna. Lärjeåns vinterskogar har varit fantastiska och min dröm om att bo på landet har inte känts lika angelägen som innan. Det är ju ganska bra här, det bor ju ganska mycket skönt folk här, och det är ju ganska bekvämt att kunna jobba till fyra på natten en fredag, när spårvagnarna hem fortfarande går var tjugonde minut.

Jag har varit så nöjd av att få vara i Göteborg så länge jag vill, och pallrade mig inte ens iväg till dotterbolagsvernissagen i Norrköping. Och nej, jag har inte tecknat några serier. En dag tecknade jag en serieruta. Försökte rita en shampoflaska med skum på. Ganska svårt. Det blev inte så bra, jag tappade sugen och sen blev det inga fler rutor. Jag tror att jag tänkte för mycket publicering, och det var därför det blev jobbigt. Men igår tänkte jag inte publicering, tog fram tuschpenselkladdarhumöret och en mix av RikkeBakman/jeffreybrowninspiration, dock utan att göra en fullständig rip-off. 11 sidor, det kan nog bli nåt faktiskt, med lite gallring. Kanske är det så jag måste jobba när jag känner mig såhär lite spärrad. Snabbt och fritt. Det som blir fult blir skitfult, det som blir bra blir riktigt bra.

Annars blir det mycket musik. Jag ramlade ju in i ett kollektiv av hängivna låtskrivare, och det är ganska omöjligt att inte dras med. Har kommit halvvägs i inventeringen av gammal shit, testar mig på att översätta en del av det till svenska, (mer live-vänligt en engelska) funderar på vad som kan vara värt att spela in. Om jag skulle komma mig för det. Blir kluven till vissa låtar som är snudd på outhärdliga men skulle passa suveränt som soundtrack i en ungdomsfilm om en ung oälskad och bortkommen musiknördtjej. Okej, när min seriebok My time coming blivit så hypad att den ska bli film, då har jag soundtracket klart, det är ju underbart.

Sista dagarna

2010-01-02T14:01:00.000-08:00

Nu är det bara packande inför flytten som gäller. Förutom ett par sidor Jeffreybrownserier som jag gjorde förra veckan och som aldrig kommer att bli offentliga, har jag inte ritat nåt alls. Men jag har jobbat en hel del, spelat in några låtar med bandet jag spelat bas med i höst och jag har fixat jobb i Göteborg. Jag är rik som ett troll nu när jag slipper använda min hopsparade buffert till att vara arbetslös, och dessutom kommer att ha snorbillig hyra. Jag kan inte låta bli att känna mig grymt peppad!
Brukar aldrig ge några nyårslöften men i år kom jag på ett bra. Jag ska ha kul, och glädjas åt roliga saker jag gör, i stället för att frustreras över saker jag inte gör som jag tycker att jag borde. Vad det innebär för mig i praktiken vet jag förstås inte ännu. Jag kanske hänger med mina vänner en massa, går i skogen, lyssnar på radio och läser böcker. Jag kanske köper en videokamera och börjar göra dokumentärfilm. Jag kanske fixar klart de sista My Enemylåtarna eller spelar in lite nya. Jag kanske fortsätter på boken jag skrev 14 sidor på i höstas. Jag kanske gör en kort serie som blir publicerad i galago. Jag kanske jobbar på manus till en seriebok. Jag kanske köper en häst. Eller nä, det sista kommer faktiskt inte att hända.
Men vad det än blir så är det bra.

Jag har lite bilden av mig själv som en ganska oföretagsam seg person med väldigt mycket drömmande och lite verkstad, men så tänkte jag efter lite häromdan och kom på att det inte stämmer riktigt. Jag har gjort rätt mycket, och ibland med ganska brutala kast, men jag har då aldrig riktigt hunnit ställa in mig på att det skulle ske förrän jag plötsligt är där. I Österrike. På Island. På ett nytt lustigt jobb. På p3intervju med bandet. På serieskolan. På skambyråns scen. Och så vidare(eller så himla många fler exempel skulle jag nog inte komma på förresten). Och jag trodde t.ex. att jag skulle sega mig med att flytta tillbaka till Gbg, för att det är så motigt att flytta, så det skulle väl bli tidigast till våren. Men nu är lastbilen bokad och klar om fyra dar. och jag har som sagt redan jobb där, har intresseanmält mig till en indie-kör, mailat med en potentiell bandkompis, och ska provrida en eventuell medryttarhäst. Det är faktiskt en del verkstad. Så vem vet, rätt vad det är har jag kanske en seriebok på väg till tryckeriet utan att jag ens själv hängt med i svängarna.

Bokidéer

2009-11-17T17:48:00.001-08:00

Läs nu inläggen nedifrån och upp även om de är under samma datum så blir det mest rätt. Jag visste inte när jag satte igång ikväll att de skulle bli så många.

Jag är sugen på att så sakteliga dra igång med ett större projekt. Och jag har turen att redan ha tre bra idéer, med form, början, mitt och slut relativt färdigtänkta, då de funnits med länge. Jag har funderat på om jag måste välja den bästa idén, och skrota de andra. Temat är ganska lika nämligen, och alla är självbiografiska. Men nån sa en gång, tror det var filmmanusförfattaren Kjell Sundstedt, att alla författare har nån slags kärna de alltid återkommer till, och att det inte är något fel med det. Och så är det nog. Jag har historier som vill ut, och även om kärnan är densamma, är historierna väldigt olika, och det finns en logisk utveckling som gör att de faktiskt skulle funka som en trilogi.

1. My time coming (tristess, social efterblivenhet, kärleksbrist, hoppfullhet, små korta kapitel under c:a ett års tid i studentvärld)
2. Grönland (förhoppningar som grusas, klaustrofobi, mördare, whisky, elaka grupprocesser, snöstormar, actionberättelse som utspelas under en vecka, en så bra story att det är lite läskigt att göra den, för man kan nästan bara göra den sämre)
3. Donauinsel (en resa för att möta minnen och upptäcka utveckling och outveckling, en slutlig insikt)

Ja, det blir skitbra!

Alltså, det beror delvis på att jag utan att kolla vad klockan var drack en energidryck bara för att den såg så kall och god ut i kylen. Men visst är jag snudd på manisk nu som mitt i natten på fullaste allvar sitter och planerar en seriebokstrilogi, innan jag ens blivit publicerad nånstans med en mindre serie( ok då, personalPM för skånetrafikens resanderäkning, men... ) och är så långt ifrån produktiv på alla andra ställen än i huvet. Men det är okej. I´m thinking that it might be nothing but the upper side of a manic depression, or it´s my time coming, för att citera mig själv.

Mer samarbete

2009-11-17T17:24:00.000-08:00

Jag har också samarbetat med Henri Gylander som i somras tecknade den här fjällvandringsserien efter mitt manus. Henri är driven och grym, och jag hoppas på mer samarbete med honom framöver.

Dotterbolaget Royal

2009-11-17T16:07:00.000-08:00

Jag har varit delansvarig för Dotterbolagets nya fansin DB Royal, där vi har haft samarbeteskoncept, alla har fått teckna någon annans manus. Grymma resultat! Rebecka Lindberg tecknade ett manus av mig, och jag fick äran att rita serien ovan efter ett roligt manus av Karolina Bång.
Jag blir så peppad av dotterbolaget, även mitt i svackor kan det få mig inspirerad och det känns väldigt bra att ha ett sammanhang.

Dotterbolaget är ett feministiskt seriekollektiv, med syftet samarbete i stället för konkurrens i en fortfarande ganska manligt dominerad bransch. Alla serietecknare som är tjejer (eller transpersoner) är välkomna som medlemmar. I praktiken betyder det att man blir tillagd på vår maillinglista och där får all info om vad som är på gång i mötes/fansin/utställnings/fest-väg, och sen är det upp till en själv att bestämma vad man vill vara med på. De flesta mötena hålls i Malmö, men alla bor inte där. Ibland strålar vi ihop i Sthlm och Gbg. Säg till om du är intresserad!

Senaste inlägget var ingen dödsrossling

2009-11-17T15:46:00.000-08:00

Den här bloggen har kommit av sig ett tag, men det är tillfälligt. Det har varit rörigt den här hösten på flera plan, och jag har jobbat så pass mycket att energin inte har räckt till så mycket serier, men en del har jag att visa.

I januari flyttar jag från seriestaden, vilket betyder att jag har en del fortsatt krångel framför mig, med flytt och jobbsökande, och kanske lite omställningsdepression till och med, men jag längtar efter stabilitet och att få ro att komma igång med skapandet mer. När ett par av mina godaste vänner frågade om jag ville hänga med och bo i Barcelona kände jag mig lockad för en liten stund. Men nej, jag vill hem till Göteborg nu. Det kommer inte att göra mig heltidsharmonisk som genom ett trollslag, men jag tror att det blir bra.

Och nu?

2009-07-10T10:40:00.000-07:00

Okej, jag kom inte in i tvåan, vilket jag lite för kallt hade räknat med att göra. Även om det känns ganska lugnt nu att det var så det blev, har det fått mig att tappa sugen. Den inspirerade känslan jag haft under våren försvann. Helst skulle jag vilja skita i serier nu ett tag, och bara hålla på med musik. Frågan är om det är så smart? Är en paus i nuläget i praktiken samma sak som att ge upp, göra slut, eftersom den spärren jag har nu bara skulle växa sig starkare? Ska jag försöka komma över den i stället?

Nu är jag igång igen... Så mycket tid och energi i mitt kreativa liv går åt till att planera och fundera ut olika sätt att få bukt med den där balansen mellan lust/skapande och produktivitetsångest/apati. Och jag lyckas ändå aldrig.
Fan, jag har så mycket saker att vara glad över och njuta av, jag behöver inte det här!
Om jag ger ut en seriebok om femton år så är det inte sämre än om tre år. Om jag gör tio seriesidor om året och dessutom hinner skriva några låtar och åka på långa sköna cykelturer och klappa min grannes häst så är det bättre än att hålla på och göra noll seriesidor om året och inga låtar, och åka på långa grubblande frustrerade cykelturer där jag planerar hur mitt skapande ska lyckas komma igång och få mig att göra 10 sidor i veckan, och jag har ingen häst att klappa, för jag bor kvar i tråkiga stan och väntar på att komma in på serieskolans år två eftersom jag tror att det är lösningen på allt.

Krafs från Göteborgssemester

2009-05-26T05:05:00.000-07:00

Har varit ute på Brännö i över en vecka. Blev inte så värst mycket ritat. Det är min mamma som läser manga. Fåret vet jag inte vad det hette, men det var mycket snällt.

Plan B

2009-05-26T04:22:00.000-07:00

Kosmerik

2009-05-04T09:03:00.000-07:00

Lite mer krafs. Men det kanske med lite slipande på manus kan bli en riktig serie också.

krafsblock och spx

2009-05-02T16:05:00.000-07:00

På Värnhems hemköp finns eller fanns olinjerade kollegieblock för 5 kr styck. Jag har köpt ganska många. Det är block som känns jättebra att ha med sig och krafsrita i närhelst man behöver. Dessutom fanns det, också för 5 kr, plastiga lagom stora pennfack. Så nu har jag börjat ha med favoritpennor och block i ryggsäcken igen, det är ett tag sen sist. (jag tillhör alltså inte de 95% av serietecknarkåren som sitter och ritar frenetiskt i varje död stund). SPX var kul! Men det jag valde att rita i mitt krafsblock behandlar hur det känns när man får en svacka på SPX, försöker rita/skriva sig ur ångesten utanför medborgarplatsens tunnelbanestation, inte lyckas, men under kvällens gång ändå lyckas komma igen. Alldeles för självutlämnande att lägga upp på en blogg tänkte jag när jag kom hem, men jag är ganska snabb på att få distans till saker, så nu är det inte så längre. Att svacka i sociala sammanhang är ju inte heller någon sällsynt unik defekt som man bör skämmas för. Hoppas jag.
Men som sagt, i stort var sthlm-helgen och SPX peppigt och kul! Förra året sa jag att jag skulle ha med mig typ tio nya egna trycksaker nästa år. Nu blev det inte en enda, så jag säger samma sak igen inför nästa år i stället. Ett år hit eller dit är väl inte så viktigt.

färgläggningsteknik/naturromantik

2009-04-21T14:36:00.000-07:00

Ritade en liten serie på tåget som jag tänkte blev en bra träningsserie för färgläggningar. Så nu har jag färg-/grå-lagt den i två versioner. Jag gjorde tuschlaveringen först och blev besviken för att det blev så fult, men nästa dag tyckte jag inte det längre. Vatten är svårt dock.
När det gäller själva serien så ritades den ungefär mellan Helsingborg och Halmstad. Det var en sahara hotnights-låt på p3 som satte anslaget, och min sjukt stora längtan efter skog och natur som satte resten. men jag ska sluta fega med träningsserier, sätta igång med de riktiga grejerna i stället.

henke larsson

2009-04-12T14:29:00.000-07:00

Bara för att jag fick lust att lägga upp nåt gammalt.

My time coming

2009-04-12T13:18:00.000-07:00

Det blir inget nytt coolkfanzin till spx, har för lite färdigt material, och vill fokusera lite på projektet inför tvåan i stället. Har gjort ett utkast till synopsis idag. Så här blev det:

Huvudpersonen i My time coming är en tjej i 20-årsåldern, nyinflyttad till Göteborg för att plugga. Hon upptäcker att det är svårare än hon trott att skaffa kompisar, och slåss mot sin ”sociala efterblivenhet”, samtidigt som hon kanske egentligen är ganska nöjd med sig själv och sin musiknördidentitet. Hon är väl egentligen rätt cool, varför märker inga andra det? Hon har aldrig haft nån pojkvän, aldrig haft sex. Det bekymrar såklart. När HP inte spelar gitarr och popstjärnedrömmer sitter hon vid sin dator och och skriver ner sina tankar och vardagsbetraktelser. Någon gång ska det bli en bok, en bok som ger alla losers upprättelse.

Dramaturgin är inte det viktiga i My time coming. Det händer egentligen ganska lite. Berättelsens kvalitéer ligger i stämningen och i HP:s reflektioner. Varje avsnitt är en egen liten berättelse som kan läsas fristående även om den kommer mer till sin rätt i helheten.
Samtidigt sker självklart en utveckling. Med två steg framåt och ett steg tillbaka börjar HP få upp hoppet och tro på att hennes tid faktiskt kommer.

Jag är lite osäker. Det låter rätt mycket som en kvinnlig "hey princess" typ. Jag gillar hey princess, men menar att det känns som nåt slags standardsjälvbiografitjafs som gjorts tusen gånger, den tafatta nördens vedermödor. Fast JAG gillar ju sånt. Det är inte jag som tycker att det finns tillräckligt.
Det är mitt äldsta projekt, det som fick mig att(i modern tid) börja göra serier överhuvudtaget (se inlägget "gamla paintserier") och jag har väntat på att jag ska känna mig mogen för att börja teckna det på allvar. Nu är jag det. Men tänk om det inte alls håller utan bara är en darling som borde dödas? Ett synopsis till "Grönland", ett annat projekt i mitt huvud, skulle t.ex. låta tusen gånger flashigare och mer intressant. Samtidigt kan det ju vara som med beskrivningarna i filmfestivalkatalogen, de filmer som verkar tråkigast visar sig ofta vara de bästa för att de har något speciellt som inte bara är en grym story.
Men det är väl hur som helst inte krångligare än att jag får sätta igång och se vad det blir. Förutom det där att jag måste ha en bra och lovande projektbeskrivning i min ansökan.

homoäktenskap

2009-04-11T13:09:00.000-07:00

ur "hur käns det att vara kär", en bok gjord av mig när jag var c:a 8 år.

Idag gick jag till Beijers park för att sätta mig och rita en stund, men det var myrbon på trädet jag lutade mig emot, och det blev kallt, och det enda som fanns att rita var träd, och jag orkar inte rita en massa grenar och kvistar.

Återkomst

2009-04-08T12:53:00.000-07:00

yess, då var det dags. Ingen idé att ha en blogg om man inte uppdaterar den regelbundet, därför har den fått spela död helt och hållet ett tag, tills nu, när jag har allt som behövs igen. Scanner, tid, och lust.

Jag tänkte att man är väl tvungen att teckna och träna hela tiden för att utvecklas, så jag deppade frustrerat under min ganska långa period (c:a ett halvår) av improduktivitet. Jag försökte få igång mig med tusentals metoder - coachning av mig själv enligt egenhändig kbt-terapi, tuff schemaläggning och internetförbud, konceptserier, tankar om att bara ha kul när jag ritar, lediga veckor på sparpengar... inget funkade. Jag måste göra nåt drastiskt jag aldrig provat, tänkte jag och satt med papper och penna och planerade drastiska ändrade tankebanor, men nej. Jag lyckades fortfarande inte bli sugen på att rita.
Det som till sist funkade var att ge upp. Skita i allt. Inse att hur många idéer jag än har som skulle kunna bli bra serier så måste jag faktiskt inte. Inte nu, inte nästa vecka, och inte om ett halvår heller. Jag kan köpa en bas i stället och börja spela i ett band, eller åka och hälsa på kompisar, eller se på dokumentärfilm på svt play, eller leka med katterna. Jag hade nog inte kommit på det här om det inte var för att jag börjat känna av ihopdeppningssymptom. Att man aldrig lär sig.
Hur som helst så var det en sån befrielse, jag blev alldeles lugn och skön. Och veckan efter började jag bli sugen på att teckna serier. Ytterligare nån vecka senare städade jag skrivbordet och ritade med lust och lätthet några seriesidor som var snyggare än nåt jag gjort tidigare.

Så enkelt kan det vara. Men bara för att de sidorna blev så fina och jag fick så mycket beröm av mina närmaste feedbackare så blev det skitjobbigt att våga sig på ytterligare en ny serie av rädsla för att den skulle bli sämre... Det som till sist tog mig över detta var en dotterbolagetdeadline. Efter tre ångestdagar av tvång och godisbelöningar blev det ju faktiskt riktigt kul de sista timmarna. Varför ska mitt kreativa jag vara så här lättstört och svårhanterligt och kräva precis lagom med silkeshandskar och en exakt mängd push för att fungera? Varför kan jag inte ha ett normalt driv och bara RITA, när det är det jag vill?

Just nu är det i alla fall full pepp. Jag har ju sen ganska länge bestämt att jag ska söka tvåan till hösten. (hur det ska gå då att lura produktivitetsångestmonstret genom att säga "nä, jag måste inte teckna några serier alls i år!" är en senare fråga) Igår mailade jag Anneli Furmark och frågade om hon vill vara min mentor, och hon har tackat ja! Skitkul! Har redan en bra mentor i Lisa Sjöblom också.

Närmast hägrar SPX. Ska försöka mecka ihop små fanzin av "Grodan" och "Brodern", och kanske ett nytt Coolkfanzin med hopskrap av grejer också.

Några rutor ur dotterbolagetserien kan ni få se. Hela serien får ni läsa nån annan gång.

Gamla paintserier

2008-06-17T12:29:00.001-07:00

Har innan så snällt fått låna Valentins scanner, men nu är det dags att skaffa en egen. Och en mickbar akustisk gitarr, och gråa markers, och en bas, och en kondensatormick och en tv och fler möbler och grönsaker. Men i alla fall, jag bjuder ovan på lite gamla grejer jag redan har i datorn. De flesta av mina gamla paintserier ingår i det projekt jag är mest sugen på att ta tag i nu, en rätt stor samling en-tvåsidingar om min första tid i Gbg. Jag tänkte rita om dom med penna, men försöka bibehålla flytet jag hade med manus och bildupplägg på den där gamla tiden.

Skolan är slut

2008-06-06T13:46:00.000-07:00

När jag sökt in till serieskolan förra året drömde jag att jag fick brev från skolan: ”det är inte så många vi kan ge besked så här snart, men när det gäller dig är vi säkra på att dig vill vi inte ha” stod det. Och så hade Gunnar Krantz skrivit kommentarer om mina arbetsprover, t.ex. att de var som Stephen King. Jag vaknade missmodig. Men några veckor senare ringde Stina och önskade mig välkommen till skolan. Tjoho! Jag blev skitglad och livrädd. Skulle JAG gå på serieskolan, vad var det för konstigt infall?

Det blev ganska läskigt och jobbigt också. Under skolåret var det inte mindre än 4 lärare som sa ”ja vi förstår att det blir lite jobbigt, alla har ju varit bäst i klassen på att rita och så kommer man hit och alla är lika duktiga”. Varje gång kröp det i mig. Jag har aldrig någonsin varit bäst. Rita var något andra kunde. Men okej, halvåret innan jag började skolan när jag börjat teckna lite mer än jag gjort innan, impade jag faktiskt lite på mig själv, det var inte så tokigt ändå… Så började jag skolan, blev tvingad att sätta upp bilderna bredvid alla andras och… allt självförtroende rann ur mig. Jag har aldrig känt mig så kass på att rita som jag gjort i det klasstrummet. Och ändå hela tiden i huvet ”inte jämföra, inte gnälla”. Det blev lite väl mycket ångest att teckna. Viktigare än att göra en bra serie blev att inte göra bort sig. Bara rita sånt jag klarar av, tydligheten framför allt… Så kom det i januari en gästlärare som sa nåt helt annat. Sluta fega, sa han, och först fattade jag inte alls. Sen gjorde jag det, och det blev en viktig vändpunkt. Jag vågade börja impa på mig själv igen, och prestationsångesten försvann visserligen inte, men tacklade av allteftersom lusten kom tillbaka.
Samtidigt med dessa prövningar fick jag så mycket bekräftelse för mitt berättande. Kanske lite farligt mycket. Det är väldigt bekvämt att fortsätta köra på samma linje hela tiden som man vet går hem i klassrummet, helst nåt folk skrattar åt för att det ger en så direkt bekräftelse. Lite som att inta en roll av "klassens pajas" men på pappret, och det tar emot att göra nåt annat. Fast självklart är jag jätteglad och tacksam över all pepp jag fått, klasskompisarna har varit underbara på det sättet.

Igår tog det alltså slut. Blandade konstiga känslor. Visserligen kommer jag och de flesta andra bo kvar i Malmö, man kommer att fortsätta titta in på skolan och så vidare. Men det blir på ett annat sätt. Jag kommer inte att gå tvåan till hösten heller, utan kanske om ett år. Tänker att det är bra med lite annan input ett tag.
Jag slutar i alla fall det här året med stor pepp, som jag förstås vet att den kommer vackla, men ändå hoppas kunna behålla det mesta av. Jag har hur mycket som helst idéer, det är skitkul att tuscha med pensel, och att se tecknandet utvecklas, det går mycket lättare att dataredigera nu, det är roligt att se mina manus förverkligas av andra tecknare, tanken på publicering är inte ett dugg omöjlig, dotterbolaget är ett bra gäng att vara med i, jag har fått riktigt jävla fina vänner under året som jag kommer fortsätta hänga med, och framför allt ser jag mig själv som serietecknare på riktigt.
Det är sjukt konstigt att jag faktiskt gått på serieskolan, men väldigt bra, nåt av det bästa jag kunde göra.

släppfest

2008-06-04T12:44:00.000-07:00

Igår var det släppfest av vår antologi. Den är väldigt, väldigt fin, och bra också. För en dryg vecka sen fick jag, eftersom jag skulle spela på festen, en idé att försöka mig på ett sista projekt innan skolan slutade - fixa ihop en skiva. Det blev förstås en aning stressigt, men jag har också denna vecka varit mer disciplinerad än på hela skolåret, jobbat på helt utan startångest. Och den blev klar!! Eftersom det är en samling med gamla låtar från olika band/projekt jag haft är den som skiva sett lite märklig och väldigt oenhetlig (songwriter-lo-fi med hemgjorda trummor + poppig välproducerad elektroindie + feministisk postprogg...) men det viktiga med projektet var omslaget, ett häfte som förutom låttexter innehåller serier och bilder knutna till låtarna. Jag är väldigt nöjd över hur lätt det gick. När jag gjorde coolk-fanzinet tog det mig månader att bara redigera och sätta samman redan färdiga serier. Nu gick allt från idé till färdig produkt på 8 dagar, och av bara farten hann jag inte ens få den vanliga "göra nåt snyggt"-fobin. Det där med "jag tycker det är skittråkigt att göra snygga saker och omslag är det värsta som finns", det kanske bara är ljug, nåt jag gömmer mig bakom när jag tappar självförtroendet. Fast... bloggen lär det ju dröja innan jag fixar till i alla fall, det är tråkigt på riktigt.

Jag om tio år

2008-05-25T13:14:00.000-07:00

Den här bilden har sara ritat. Vi hade som skoluppgift att rita varandra om tio år... och se vad fin jag blev. Jag har gjort fyra seriealbum, fått en urhund, spelat på hultsfred, och så har jag en massa fruktodlingar och är gravid. "Den perfekta veckan" betyder 1-2 dagar timbetalt "vanligt" jobb, 1-2 dagar frilansjobb, 2 dagar arbete med egna friare serie/musikprojekt och 2 dagar ledigt. Inte helt orimligt va?

djur

2008-05-20T14:20:00.000-07:00

tillägnas Åsa, som frågade mig idag om jag brukar få inspiration till att sitta och rita när jag åker tåg. Idag fick jag det.

Jag vet en som blev fälld

2008-05-17T14:11:00.000-07:00

Mitt bidrag till dotterbolagets fanzin med tema LAG.

Jag är dålig på att uppdatera, men har heller inte varit speciellt seriemässigt produktiv på sistone. Har i alla fall klurat lite på manus. Utöver tidigare nämnda Sara hansson jobbar nu också David Johansson och Maja Lüning på serier som jag gjort manus till. Det är skitkul, och spännande.

Vi ses på SPX...

2008-04-25T04:06:00.000-07:00

...hade jag kunnat säga till alla som dock inte vet om att min blogg finns. Men jag har ju inte precis gjort reklam för den. Även om jag inte själv känner någon större stress är det kanske dags att bli lite mer utåtriktad. Jag tänkte så igår när jag kopierade upp en massa miniserier jag tänkte att jag kunde ha som visitkort. Tyvärr glömde jag att skriva namn och kontaktinfo på dom. Skärpning!!

I alla fall ska det bli kul här i sthlm. Ska stå vid serieskolans och dotterbolagets bord både lördag och söndag. Jag ska spela imorgon på Dottergrottans fest också. Det är ju faktiskt ganska utåtriktat. Tur man har nåt som kompenserar ens mingeldåligheter.

Min brors luftmadrass som jag sov på i natt har inbyggd väckarklocka efter sex timmar när luften gått ur, men lägger man då en kudde under höften kan man snooza ett par timmar till, tills ryggen också tar i golvet. Mycket effektivt, och egentligen ganska lagom antar jag.

Ur tvåtimmarsserien Brodern

2008-04-15T13:18:00.000-07:00

<

Planerar att köra tvåtimmarsserier varje tisdag framöver. Som synes blev det nu inte så sockersött som förra gången, utan en ganska tung historia. Skyller på att de pratade om englamordet på radion när jag satte igång. Hursomhelst är det häftigt att se vad som kommer fram när man jobbar så här, nästan som att se på film. Denna gång skrev jag i förväg idealstarttiderna (var femte minut) på varje papper, för att slippa ägna tid åt att sitta och räkna hur jag ligger till. Det funkade bra.

har tågjobbat nu igen

2008-04-14T12:54:00.000-07:00

Ur tvåtimmarsserien GRODAN

2008-04-08T08:52:00.000-07:00

Idag mellan 14.55 och 16.55 ritade jag en 24sidig serie. Laddade upp med chilinötter, red bull, och så p3 för att ha viss input (inte en minut får gå åt till att köra fast). Det gick bra! Inte förrän den var klar upptäckte jag att chilinötterna hade köttarom. Det blev en historia om nån som är rädd för en konstig groda.

Tvåtimmarsserien är del i mitt utmaningsprojekt. Jag har en lista med c:a 30 manustyper, 30 teckningsstilar och 30 material som jag ska slumpplocka från när jag gör serier närmaste veckorna. Förutom en metod för att utvecklas är detta ett sätt att dra ner på allvaret så att jag jobbar bättre och inte får startångestförlamning.

Nästa grej blir en kortare serie i gouachefärg på svart papper. Den tar nog lite längre tid att göra.

helena skojar till det

2008-04-07T10:44:00.000-07:00

kusligt

2008-03-20T13:47:00.000-07:00

Har varit i Göteborg och haft ledigt från ritandet några dagar. Träffat flera fina vänner som det var ett tag sen sist, och det har känts viktigt och bra. Manuscentrum i hjärnan har gått på högvarv i alla fall. Det kan nog komma serier så småningom som handlar om en liten hasselsnok, eller om förlossningsavdelningen för de äldre. Framför allt ska det bli utmaningar framöver hade jag tänkt - testa nya saker. Blev peppad av förra veckan då jag försökte mig på att göra en serie som inte var tänkt att bli rolig utan kuslig. Dessutom tuschade jag med pensel utan att skissa före, och använde skrivstil. Resultatet: jag hade skitkul, gjorde nio sidor på två dar och det blev helt okej. Här en sida ur "Laura är allergisk mot allt":

Fanzin

2008-03-09T15:58:00.000-07:00

Nu är mitt fanzin klart! Det var på tiden. Ska bli skönt att dra igång med nya serier nu.

Min personliga favorit i fanzinet är den utlovade uråldriga överraskningen: en smärtsam självbiografisk kärlekshistoria i mellanstadiemiljö - gjord 90-91. Det var definitivt inte tanken då att delar av innehållet i min skissbok med rosa kaninomslag någon gång i framtiden skulle offentliggöras... men jag kan inte låta bli.

Ett par smakprov ur fanzinet (fast jag luras lite, fanzinet är tyvärr inte i färg):

Annat som händer är att hejasara.blogspot.com har kommit en bra bit på väg med tecknandet av ett lite längre manus jag gjort. Sara är grym och det kommer att bli skitbra. Det är så kul och lyxigt att se sin tänkta serie växa fram alldeles av sig själv. Det känns också roligt att vara två om nånting. Har faktiskt fått en annan manusförfrågan också som jag ska fundera ut vad som kan tänkas passa. Kul!
Men så har jag förstås en hel del grejer jag tänkt börja teckna på själv också. Mer om det senare.

Maila mig gärna om du vill ha ett fanzin (pris ej fastställt men max en tjuga): helenajaderberg@hotmail.com

musik

2008-03-07T15:58:00.000-08:00

Det var nåt som hände när jag var och hälsade på pappa. Han var så glad över sitt nya gitarrköp. Jag försökte spela på hans gitarrer, och fingrarna ömmade och jag hade glömt ackorden i alla låtar jag nånsin kunnat. Allt kändes avigt. Jag sa "man kan inte hålla för många intressen vid liv samtidigt..." men kände mig ändå lite ledsen. Sen i höstas har jag tänkt att så länge jag är så här odisciplinerad med mitt tecknande FÅR JAG INTE hålla på med musik.

Det är slut med det nu. Jag har funderat på det och insett att disciplinerad blir jag hur som helst aldrig, och serierna blir inte fler eller bättre för att jag som straff ignorerar sånt jag också vill göra.

Två kvällar i rad har jag plöjt i låtpärmen, sjungit mig hes och svettig, och avnjutit adrenalinkänslan efteråt. Jag har musiken igen och det känns grymt bra.

Fredrikmorgnar

2008-03-06T13:51:00.000-08:00

Nu har det varit väldigt inaktivt här på bloggen ett tag, fast det blir det ändring på. Börjar med att lägga in ett par exempel på vad vi gör i skolan om fredrikmorgnarna. (Fredrikmorgon= ons/tors-lektion med Fredrik Strömberg som säger "rulla fram" med en auktoritär röst för han tror vi är ett bråkigt ungdomsfotbollslag, han pratar och visar overheader i en halvtimme, och säger sen "nu vill jag att ni testar ett nytt sätt att ---" och så vill han att man ska kravlöst experimentera, fast alla andra ritar ändå värsta skitsnygga grejerna, och jag experimenterar inte heller, för jag sitter och försöker komma på en så pass rolig serieidé att de andra skrattar och inte tänker på hur kasst jag ritar. Till och med Fredrik lyckas jag lura ibland. Nä, jag bara skojade, jag är inte alls dålig på att rita, jag är skitbra, världsbäst. Man kan inte vara dålig på att rita, möjligtvis om man inte har några lemmar eller möjlighet att rita med munnen. Fast då kan man säkert rita med nån slags digital peklampa kopplad till huvudet, eller med blinkningar.

I följande bilder var uppgifterna att "använda tid på ett sätt man inte brukar" och att "kommunicera känslor med ett nytt grepp". Lite kul hade jag nog.

nattradio

2008-02-16T16:39:00.000-08:00

Vad konstnärlig man blir av p3.

Tågjobb

2008-02-16T13:10:00.000-08:00

Tidningen "Vårt malmö" eftersökte serier med Malmötema. Först var jag inte så peppad, men när jag till sist gav det en chans ploppade det faktiskt upp ett gäng idéer. Här är serien om hur jag lärde känna skåne från en massa tåg. Jag har inte jobbat så mycket med färgläggning innan, men det är kul! Blev nöjd med att man ser att det är öresundståg och pågatåg.

Nästa projekt blir att sätta ihop mitt sen länge planerade fanzin. Det blir en ganska brokig, men bra bunt serier, bestående av det bästa jag gjort senaste halvåret. Och eventuellt en och annan uråldrig överraskning.

Äntligen

2008-02-11T13:37:00.000-08:00

Har fått både scannern och photoshop-programmet att funka härhemma! Det firar vi med ett litet lamm.

Hur det hela började

2008-02-05T12:49:00.000-08:00

Serien till vänster var den första jag gjorde, samma dag som jag kom på att jag skulle börja göra serier. Sen blev det en massa paintserier där under en period. Det tog ett tag innan jag skaffade pennor.