färgläggningsteknik/naturromantik

Ritade en liten serie på tåget som jag tänkte blev en bra träningsserie för färgläggningar. Så nu har jag färg-/grå-lagt den i två versioner. Jag gjorde tuschlaveringen först och blev besviken för att det blev så fult, men nästa dag tyckte jag inte det längre. Vatten är svårt dock.
När det gäller själva serien så ritades den ungefär mellan Helsingborg och Halmstad. Det var en sahara hotnights-låt på p3 som satte anslaget, och min sjukt stora längtan efter skog och natur som satte resten. men jag ska sluta fega med träningsserier, sätta igång med de riktiga grejerna i stället.

henke larsson

Bara för att jag fick lust att lägga upp nåt gammalt.

My time coming

Det blir inget nytt coolkfanzin till spx, har för lite färdigt material, och vill fokusera lite på projektet inför tvåan i stället. Har gjort ett utkast till synopsis idag. Så här blev det:

Huvudpersonen i My time coming är en tjej i 20-årsåldern, nyinflyttad till Göteborg för att plugga. Hon upptäcker att det är svårare än hon trott att skaffa kompisar, och slåss mot sin ”sociala efterblivenhet”, samtidigt som hon kanske egentligen är ganska nöjd med sig själv och sin musiknördidentitet. Hon är väl egentligen rätt cool, varför märker inga andra det? Hon har aldrig haft nån pojkvän, aldrig haft sex. Det bekymrar såklart. När HP inte spelar gitarr och popstjärnedrömmer sitter hon vid sin dator och och skriver ner sina tankar och vardagsbetraktelser. Någon gång ska det bli en bok, en bok som ger alla losers upprättelse.

Dramaturgin är inte det viktiga i My time coming. Det händer egentligen ganska lite. Berättelsens kvalitéer ligger i stämningen och i HP:s reflektioner. Varje avsnitt är en egen liten berättelse som kan läsas fristående även om den kommer mer till sin rätt i helheten.
Samtidigt sker självklart en utveckling. Med två steg framåt och ett steg tillbaka börjar HP få upp hoppet och tro på att hennes tid faktiskt kommer.

Jag är lite osäker. Det låter rätt mycket som en kvinnlig "hey princess" typ. Jag gillar hey princess, men menar att det känns som nåt slags standardsjälvbiografitjafs som gjorts tusen gånger, den tafatta nördens vedermödor. Fast JAG gillar ju sånt. Det är inte jag som tycker att det finns tillräckligt.
Det är mitt äldsta projekt, det som fick mig att(i modern tid) börja göra serier överhuvudtaget (se inlägget "gamla paintserier") och jag har väntat på att jag ska känna mig mogen för att börja teckna det på allvar. Nu är jag det. Men tänk om det inte alls håller utan bara är en darling som borde dödas? Ett synopsis till "Grönland", ett annat projekt i mitt huvud, skulle t.ex. låta tusen gånger flashigare och mer intressant. Samtidigt kan det ju vara som med beskrivningarna i filmfestivalkatalogen, de filmer som verkar tråkigast visar sig ofta vara de bästa för att de har något speciellt som inte bara är en grym story.
Men det är väl hur som helst inte krångligare än att jag får sätta igång och se vad det blir. Förutom det där att jag måste ha en bra och lovande projektbeskrivning i min ansökan.

homoäktenskap

ur "hur käns det att vara kär", en bok gjord av mig när jag var c:a 8 år.

Idag gick jag till Beijers park för att sätta mig och rita en stund, men det var myrbon på trädet jag lutade mig emot, och det blev kallt, och det enda som fanns att rita var träd, och jag orkar inte rita en massa grenar och kvistar.

Återkomst

yess, då var det dags. Ingen idé att ha en blogg om man inte uppdaterar den regelbundet, därför har den fått spela död helt och hållet ett tag, tills nu, när jag har allt som behövs igen. Scanner, tid, och lust.

Jag tänkte att man är väl tvungen att teckna och träna hela tiden för att utvecklas, så jag deppade frustrerat under min ganska långa period (c:a ett halvår) av improduktivitet. Jag försökte få igång mig med tusentals metoder - coachning av mig själv enligt egenhändig kbt-terapi, tuff schemaläggning och internetförbud, konceptserier, tankar om att bara ha kul när jag ritar, lediga veckor på sparpengar... inget funkade. Jag måste göra nåt drastiskt jag aldrig provat, tänkte jag och satt med papper och penna och planerade drastiska ändrade tankebanor, men nej. Jag lyckades fortfarande inte bli sugen på att rita.
Det som till sist funkade var att ge upp. Skita i allt. Inse att hur många idéer jag än har som skulle kunna bli bra serier så måste jag faktiskt inte. Inte nu, inte nästa vecka, och inte om ett halvår heller. Jag kan köpa en bas i stället och börja spela i ett band, eller åka och hälsa på kompisar, eller se på dokumentärfilm på svt play, eller leka med katterna. Jag hade nog inte kommit på det här om det inte var för att jag börjat känna av ihopdeppningssymptom. Att man aldrig lär sig.
Hur som helst så var det en sån befrielse, jag blev alldeles lugn och skön. Och veckan efter började jag bli sugen på att teckna serier. Ytterligare nån vecka senare städade jag skrivbordet och ritade med lust och lätthet några seriesidor som var snyggare än nåt jag gjort tidigare.

Så enkelt kan det vara. Men bara för att de sidorna blev så fina och jag fick så mycket beröm av mina närmaste feedbackare så blev det skitjobbigt att våga sig på ytterligare en ny serie av rädsla för att den skulle bli sämre... Det som till sist tog mig över detta var en dotterbolagetdeadline. Efter tre ångestdagar av tvång och godisbelöningar blev det ju faktiskt riktigt kul de sista timmarna. Varför ska mitt kreativa jag vara så här lättstört och svårhanterligt och kräva precis lagom med silkeshandskar och en exakt mängd push för att fungera? Varför kan jag inte ha ett normalt driv och bara RITA, när det är det jag vill?

Just nu är det i alla fall full pepp. Jag har ju sen ganska länge bestämt att jag ska söka tvåan till hösten. (hur det ska gå då att lura produktivitetsångestmonstret genom att säga "nä, jag måste inte teckna några serier alls i år!" är en senare fråga) Igår mailade jag Anneli Furmark och frågade om hon vill vara min mentor, och hon har tackat ja! Skitkul! Har redan en bra mentor i Lisa Sjöblom också.

Närmast hägrar SPX. Ska försöka mecka ihop små fanzin av "Grodan" och "Brodern", och kanske ett nytt Coolkfanzin med hopskrap av grejer också.

Några rutor ur dotterbolagetserien kan ni få se. Hela serien får ni läsa nån annan gång.