Nu är det för tillfället slutgnällt om att jag måste hitta ett sätt att komma igång och få nåt gjort.
Nu är jag lagom igång.
Jag jobbar c:a halvtid som tågvärd nu, med långa helgnattpass ibland, och korta vardagskvällspass ibland. Jag tjänar så mycket som jag behöver.
En normal arbetsdag kanske jag jobbar 16-20 på tåget. Det skulle då kunna vara så att jag vaknar vid tiotiden med lätt morgonångest och vetskap att jag har nåt jag måste iväg till om några timmar. Jag går upp först vid elva, segar mig med allt jag gör, har någon idé om att jag ska hinna ta en mysig långpromenad och t.ex. handla billig havremjölk i en grannförort, men segar för mycket och hinner till sist inte ens gå 1 km till Lidl, och jag har fortfarande lätt ångest, och börjar kolla tusen onödiga saker på internet för att dämpa den och det hjälper självklart inte, och nu är klockan plötsligt nästan tre och jag har inte tänkt på att jag måste käka nåt innan jobbet och skulle även ha duschat egentligen, jobbigt, stressar med allt, och åker in och jobbar mina fåniga timmar som ju inte ger nån större lön, och jag är besviken över att en till dag har gått upp i rök och bara varit dum och onödig.
Det skulle också kunna vara så att jag sätter alarmet på nio, går upp tio, har en liten aning ångest över att jag inte kom upp direkt, men fastnar i alla fall inte så hemskt länge vid frukostinternet, utan tar mig iväg in till stan och ateljéplatsen. Där ligger projektet där jag lämnade det, och jag kan sätta igång direkt, kollar på klockan, ser att jag har tre timmar på mig, jobbar fokuserat, endast med en kort paus nån gång ibland då jag spelar enminutsdemon av pile-up på min mobil, och när gåtilljobbetklockan ringer har jag kommit en bra bit framåt. Äter soygurt och start i personalrummet, sticker ut till första tågturen med kreativitetsenergin kvar i mig, samtidigt som det är skönt att släppa allt det och bara tänka på IN1Z, INFZ, gbg+,gpps-72450 ett tag och få lite tacksamma leenden från tafatta tanter, och lite grymtningar från kidsen som inte tryckt in plusen, men sen när tåget vänt folktomt i alingsås och allt är lugnt kommer jag på en ny tanke om serieprojektet och skissar lite på baksidan av en gammal turlista, och ser fram emot nästa gång jag ska till ateljén. Åker hem, möts av nybakatbrödlukt i trapphuset och vet att det är från vår lägenhet och jag och Nicke käkar och ser på film och imorgon är jag ledig och vi ska ut och cykla.
Jag har tidigare ofta fått för mig att jag måste ha mycket tid på mig för att sätta igång med tecknandet, och därför gått och väntat på de där långa lediga odistraherade dagarna med dåligt väder, och när de väl kommit har skrivbordet varit stökigt, så det har ändå varit ett oöverstigligt projekt att dra igång nåt. Så till sist, ett städat skrivbord, en lång ledig ensam dag. Vad händer då? Jo, full panik. Inget känns inspirerande, jag får nervositetsdiarré, börjar på nåt som jag sen slutar på för att det inte känns bra nog, och när räddaren i nöden dyker upp, t.ex. en tanke om att jag nog bör kolla facebook, kastar jag mig om halsen på distraktionsmöjligheten. Det blir inte mycket gjort en sån dag heller.
Med tidsbegränsning försvinner väldigt mycket prestationsångest. Jag kan inte förvänta mig att få mycket gjort på ett par timmar, därför är jag nöjd med det lilla. Jag vet också att om det skulle visa sig att jag kör fast just idag behöver jag bara befinna mig i det jobbiga tillståndet under en kort tid, det kan jag ju uthärda, jag släpps snart fri till att göra nåt annat.
Med ateljéplats försvinner distraktionerna, och jag blir tillräckligt fokuserad för att utnyttja timmarna. Det finns inget annat där att göra än att jobba, tänka, eller titta ut genom fönstret.
Och sen när det fungerar kommer självförtroendet. Jag börjar se fram emot de här dagarna.
Sen finns det en till väldigt bra fördel med denna arbetsgång, och det är att jag får mina hela, lediga kravlösa dagar däremellan, då jag varken behöver tjäna pengar eller har kreativitetsförväntningar på mig själv. Och jag behöver verkligen många såna dagar till allt det andra (skog, musik, kärlek, mat, cykel, häst, bad, TV, vänner, öl o.s.v.) som är mycket viktigare än hur många seriesidor jag producerar under ett år.
Det är fortfarande ganska lite tid jag lägger på serierna. Men det är bättre tid än på väldigt länge. Och, som sagt, det känns lagom och fungerande.
lördag 11 september 2010
onsdag 11 augusti 2010
börja med att avsluta nåt
När man ska börja på nåt kan det vara bra att börja med att avsluta nåt för att få lite pepp, så jag grävde fram några riktigt gamla grejer (flera år) och avslutade dom, här är dom, klarare än så här blir dom aldrig:
Nu håller jag på med ett manus till en c:a åttasidig serie, där det för ovanlighets skull är snarare manuset än tecknandet jag är mest tveksam för om det kommer att hålla. Vet inte riktigt vad jag vill säga, men serien vill bli gjord, så det är väl bara att sätta fart.
Nu håller jag på med ett manus till en c:a åttasidig serie, där det för ovanlighets skull är snarare manuset än tecknandet jag är mest tveksam för om det kommer att hålla. Vet inte riktigt vad jag vill säga, men serien vill bli gjord, så det är väl bara att sätta fart.
torsdag 22 juli 2010
Om kreativitet
Följande inlägg skulle varit på dotterbloggen där jag har bloggvecka nu, kolla gärna in där: dotterbloggen
Det gick visst inte att klistra in mitt dokument där, så jag länkade hit i stället.
Jag deltar i en kreativitetsstudiecirkel nu under sommaren. Vi läser och diskuterar en bok som heter “konsten att vara kreativ” av Julia Cameron. Jag gillar boken, den är bekräftande och peppande, och triggar igång mycket tankar, så jag tänkte dela med mig. Det kursiva är citat från boken.
Det kan vara positivt att fokusera på olika saker.
Om du spelar softball en gång i veckan är det lättare att ta smällen när recensenterna är elaka. Om du bakar en äppelpaj eller två blir det lite svårare att uppfatta konstnärslivet, eller livet i allmänhet, som en jämmerdal. Om du går och dansar salsa en gång i veckan, eller till och med en gång i månaden, är det lite svårare att uppfatta konsten som något som ska göra dig rik och berömd, och din konst och dig själv som värdelös om det målet inte förverkligas.
Jag tenderar att bli lite frustrerad över att jag inte kommer framåt med något specifikt för att det är så många saker jag tycker om att göra. Jag försöker sluta vara frustrerad över det, för det är bara idiotiskt. Nån dag hade jag för första gången på länge haft tecknarblocket framme och ritat av en byrå. Min pojkvän råkade se teckningen och sa att det var bra tecknat. Jag sa “ja hade jag hållit på att teckna så där varje dag så… (här hade jag förstås tänkt säga “…fatta vad grym jag varit på att teckna då, vilket slöseri att jag inte gjort det” men jag lyckades mitt i meningen komma på andra tankar) …skulle jag ju inte haft lika mycket tid att skriva låtar, promenera i skogen, se på film, dricka öl, rida och en massa annat jag inte hade velat vara utan“.
Om man slutar ha dåligt samvete för sitt ofokuserade och fattar att man kanske lever ett grymmare liv så som man har det just nu än ifall man varit den där disciplinerade människan som tecknat fyratusen sidor serier, så känns allt mycket bättre.
Ta inte konsten på för stort allvar, fortsätt leka
Allt som är värt att göra är värt att göra halvtaskigt. Men usch vad vi hatar den inställningen! Som nybörjare vet vi att den är riktig, men vad händer sedan? Vi blir allvarliga. Vi börjar “öva” i stället för att leka på tangenterna. Vi börjar sträva efter perfektion som om vi sökte efter den heliga Graal. Vi börjar tävla. Att försöka och misslyckas blir med tiden under vår värdighet. Naturligtvis blir det det. Det drar undan mattan för vår gravallvarliga attityd.
Jag har alltid häpnat över hur nykär jag känt mig när jag börjat med något nytt, och det har känts så tråkigt när förälskelsen gått över och dödats av prestationskraven.
När vi hela tiden koncentrerar oss på att bli bättre, förlorar vi det som vi redan är ur sikte, och det är farligt eftersom vi - precis som vi är - är källan ur vilken vår konst uppstår. “Vi” är det som gör vår konst speciell.
Jag ska erkänna att många gånger när nån kommenterat mina serier positivt och sagt t.ex. “vad coolt det blev när du gjorde hennes hand så mycket större, det förstärker ju hur han känner sig när… “ så har jag inte haft den minsta tanke på att förstärka en känsla genom att rita en större hand, jag har bara ritat den så för att jag varit slarvig eller för att jag är kass på anatomi. Självklart är utveckling positivt, men man kanske inte ska tänka för mycket på det, det sker ju automatiskt. Som när jag hatade att lära mig spela gitarr, men ändå ville spela alla de låtarna med mina favorit-indieband. Så jag drog ut fler och fler låtpapper från internet och spelade och sjöng fast jag inte kunde, tills jag plötsligt hade riktigt ljud i ackorden.
Lätt är inte samma sak som lat
En av de saker som vi verkligen bör tillåta oss att göra är det som känns självklart och lätt. Konstnärer av alla möjliga slag har en benägenhet att sätta likhetstecken mellan svårighet och duglighet, och mellan lätthet och lättja. Börja uppskatta den du är. Gör något som helt enkelt gör dig jättelycklig utan att du egentligen förstår varför.
Jag kände mig otroligt träffad av dessa rader. Jag tänker alltid att jag är lat och på något sätt “slarvar” så fort jag har flyt och har roligt. Menar Julia Cameron att det bara sitter i mitt huvud att jag tänker så, att det inte är sant? Coolt!
Det är konsten som räknas, inte framgången
En klyscha. Men det ligger ju nåt i det hon skriver:
När vi är mitt uppi det kreativa arbetet vet vi vem vi är och vad vi är, eftersom vi inte för ett ögonblick grubblar på hur verket tas emot av andra. När vi skapar något är vi välsignat anonyma.
Självkänslan växer med skrivandet eller spelandet. Den har inget med recensioner att göra, inte ens med vår egen bedömning av verket.
När konstutövningen börjar handla om att bli rik och berömd - vilket i och för sig kan kännas bra - sker den på andras ansvar, inte vårt eget. Och sedan dröjer det inte länge förrän vi känner oss maktlösa.
Cameron tipsar om att ett sätt att komma ifrån det destruktiva framgångstänkandet i sitt skapande, kan vara att skapa helt för andras skull, t.ex. ge bort något till en vän.
Vi behöver inte lägga ner år, månader, dagar eller ens timmar på ett vänskapsprojekt, men ändå händer det ofta att konst som skapas av kärlek visar vägen till utökad konstutövning. När vi befriar oss från vårt seriösa skal träffar vi ofta på nya energier och intressen.
Detta har jag ganska nyligen känt på. Usch vad längesen det var jag tecknat några serier och vad motigt att dra igång nåt projekt, men så skulle min barndomskompis gifta sig och jag skulle ju i alla fall kunna prova att rita några gulliga minnen, så jag satte igång, och vad kul jag hade och vad lätt det gick, och vad fint det blev, och vad mitt självförtroende steg. Dessutom kom jag på att just denna stil, som jag aldrig förr testat, skulle kunna passa superbra till “gömd pajdeg”, ett projekt jag länge haft i huvet och skissat på, men inte riktigt känt mig tillfreds med. Så det ska jag börja ta tag i sen i min ateljé, när behovet av att ägna dagarna åt att cykla, bada och tälta börjar avta.
Till sist, kom ihåg att:
När vi strävar efter att formulera det vi längtar efter att säga, då finns det alltid någon som längtar efter att höra precis det vi har att komma med.
Det gick visst inte att klistra in mitt dokument där, så jag länkade hit i stället.
Jag deltar i en kreativitetsstudiecirkel nu under sommaren. Vi läser och diskuterar en bok som heter “konsten att vara kreativ” av Julia Cameron. Jag gillar boken, den är bekräftande och peppande, och triggar igång mycket tankar, så jag tänkte dela med mig. Det kursiva är citat från boken.
Det kan vara positivt att fokusera på olika saker.
Om du spelar softball en gång i veckan är det lättare att ta smällen när recensenterna är elaka. Om du bakar en äppelpaj eller två blir det lite svårare att uppfatta konstnärslivet, eller livet i allmänhet, som en jämmerdal. Om du går och dansar salsa en gång i veckan, eller till och med en gång i månaden, är det lite svårare att uppfatta konsten som något som ska göra dig rik och berömd, och din konst och dig själv som värdelös om det målet inte förverkligas.
Jag tenderar att bli lite frustrerad över att jag inte kommer framåt med något specifikt för att det är så många saker jag tycker om att göra. Jag försöker sluta vara frustrerad över det, för det är bara idiotiskt. Nån dag hade jag för första gången på länge haft tecknarblocket framme och ritat av en byrå. Min pojkvän råkade se teckningen och sa att det var bra tecknat. Jag sa “ja hade jag hållit på att teckna så där varje dag så… (här hade jag förstås tänkt säga “…fatta vad grym jag varit på att teckna då, vilket slöseri att jag inte gjort det” men jag lyckades mitt i meningen komma på andra tankar) …skulle jag ju inte haft lika mycket tid att skriva låtar, promenera i skogen, se på film, dricka öl, rida och en massa annat jag inte hade velat vara utan“.
Om man slutar ha dåligt samvete för sitt ofokuserade och fattar att man kanske lever ett grymmare liv så som man har det just nu än ifall man varit den där disciplinerade människan som tecknat fyratusen sidor serier, så känns allt mycket bättre.
Ta inte konsten på för stort allvar, fortsätt leka
Allt som är värt att göra är värt att göra halvtaskigt. Men usch vad vi hatar den inställningen! Som nybörjare vet vi att den är riktig, men vad händer sedan? Vi blir allvarliga. Vi börjar “öva” i stället för att leka på tangenterna. Vi börjar sträva efter perfektion som om vi sökte efter den heliga Graal. Vi börjar tävla. Att försöka och misslyckas blir med tiden under vår värdighet. Naturligtvis blir det det. Det drar undan mattan för vår gravallvarliga attityd.
Jag har alltid häpnat över hur nykär jag känt mig när jag börjat med något nytt, och det har känts så tråkigt när förälskelsen gått över och dödats av prestationskraven.
När vi hela tiden koncentrerar oss på att bli bättre, förlorar vi det som vi redan är ur sikte, och det är farligt eftersom vi - precis som vi är - är källan ur vilken vår konst uppstår. “Vi” är det som gör vår konst speciell.
Jag ska erkänna att många gånger när nån kommenterat mina serier positivt och sagt t.ex. “vad coolt det blev när du gjorde hennes hand så mycket större, det förstärker ju hur han känner sig när… “ så har jag inte haft den minsta tanke på att förstärka en känsla genom att rita en större hand, jag har bara ritat den så för att jag varit slarvig eller för att jag är kass på anatomi. Självklart är utveckling positivt, men man kanske inte ska tänka för mycket på det, det sker ju automatiskt. Som när jag hatade att lära mig spela gitarr, men ändå ville spela alla de låtarna med mina favorit-indieband. Så jag drog ut fler och fler låtpapper från internet och spelade och sjöng fast jag inte kunde, tills jag plötsligt hade riktigt ljud i ackorden.
Lätt är inte samma sak som lat
En av de saker som vi verkligen bör tillåta oss att göra är det som känns självklart och lätt. Konstnärer av alla möjliga slag har en benägenhet att sätta likhetstecken mellan svårighet och duglighet, och mellan lätthet och lättja. Börja uppskatta den du är. Gör något som helt enkelt gör dig jättelycklig utan att du egentligen förstår varför.
Jag kände mig otroligt träffad av dessa rader. Jag tänker alltid att jag är lat och på något sätt “slarvar” så fort jag har flyt och har roligt. Menar Julia Cameron att det bara sitter i mitt huvud att jag tänker så, att det inte är sant? Coolt!
Det är konsten som räknas, inte framgången
En klyscha. Men det ligger ju nåt i det hon skriver:
När vi är mitt uppi det kreativa arbetet vet vi vem vi är och vad vi är, eftersom vi inte för ett ögonblick grubblar på hur verket tas emot av andra. När vi skapar något är vi välsignat anonyma.
Självkänslan växer med skrivandet eller spelandet. Den har inget med recensioner att göra, inte ens med vår egen bedömning av verket.
När konstutövningen börjar handla om att bli rik och berömd - vilket i och för sig kan kännas bra - sker den på andras ansvar, inte vårt eget. Och sedan dröjer det inte länge förrän vi känner oss maktlösa.
Cameron tipsar om att ett sätt att komma ifrån det destruktiva framgångstänkandet i sitt skapande, kan vara att skapa helt för andras skull, t.ex. ge bort något till en vän.
Vi behöver inte lägga ner år, månader, dagar eller ens timmar på ett vänskapsprojekt, men ändå händer det ofta att konst som skapas av kärlek visar vägen till utökad konstutövning. När vi befriar oss från vårt seriösa skal träffar vi ofta på nya energier och intressen.
Detta har jag ganska nyligen känt på. Usch vad längesen det var jag tecknat några serier och vad motigt att dra igång nåt projekt, men så skulle min barndomskompis gifta sig och jag skulle ju i alla fall kunna prova att rita några gulliga minnen, så jag satte igång, och vad kul jag hade och vad lätt det gick, och vad fint det blev, och vad mitt självförtroende steg. Dessutom kom jag på att just denna stil, som jag aldrig förr testat, skulle kunna passa superbra till “gömd pajdeg”, ett projekt jag länge haft i huvet och skissat på, men inte riktigt känt mig tillfreds med. Så det ska jag börja ta tag i sen i min ateljé, när behovet av att ägna dagarna åt att cykla, bada och tälta börjar avta.
Till sist, kom ihåg att:
När vi strävar efter att formulera det vi längtar efter att säga, då finns det alltid någon som längtar efter att höra precis det vi har att komma med.
tisdag 18 maj 2010
Gulliga serier om vänskap
En god vän till mig gifte sig i helgen. Inför bröllopet hade jag ganska mycket ledig tid, och fick idén att rita lite serier som hon skulle kunna få av mig, eftersom det vore roligt att ge bort en personlig present till någon jag känt så länge. Nu är jag nog lite såld på att rita gulliga djur.
tisdag 11 maj 2010
Tror faktiskt att det händer grejer. Till att börja med har jag ritat c:a en fin seriesida om dagen nu senaste dagarna, och så uppenbarade det sig en ateljéplats nu som jag ganska snabbt men utan beslutsångest bestämde mig för att ta. Känns som att bara det beslutet gjorde nåt med mitt självförtroende.
Igår bestämdes detta, inatt drömde jag att min lillebror totalförstörde min svarta favoritgitarr, och det var jättesorgligt och jag grät massor som om nån dött. Naturligtvis är det the battle of the serietecknare vs musiker det handlar om, ifall jag vågar mig på en tolkning. De behöver inte utesluta varann, men tyvärr är det väl så att så länge jag seriesatsar kommer jag inte att köra igång tracktion och köpa en ny mick och spela in en skiva, eller starta ett nytt grymt band som repar 3 ggr i veckan. Jag gillar båda grejerna lika mycket och jag har inte mer talang för nåt av det, och ännu mer gillar jag att vara ute och gå eller cykla. För att inte tala om islandshästarna, den ulliga gosiga pälsen, en snabb galopp uppför en backe i vårsolen... Det finns så mycket att göra. Såna lyxproblem.
Igår bestämdes detta, inatt drömde jag att min lillebror totalförstörde min svarta favoritgitarr, och det var jättesorgligt och jag grät massor som om nån dött. Naturligtvis är det the battle of the serietecknare vs musiker det handlar om, ifall jag vågar mig på en tolkning. De behöver inte utesluta varann, men tyvärr är det väl så att så länge jag seriesatsar kommer jag inte att köra igång tracktion och köpa en ny mick och spela in en skiva, eller starta ett nytt grymt band som repar 3 ggr i veckan. Jag gillar båda grejerna lika mycket och jag har inte mer talang för nåt av det, och ännu mer gillar jag att vara ute och gå eller cykla. För att inte tala om islandshästarna, den ulliga gosiga pälsen, en snabb galopp uppför en backe i vårsolen... Det finns så mycket att göra. Såna lyxproblem.
tisdag 27 april 2010
SPX 2010
Ännu ett spx är förbi, och det är mitt tredje. Första året hade jag med mig mitt färska första fanzine, och var fullt övertygad om att jag skulle göra tio nya till nästa år... Så förra året kändes det kanske lite tamt att inte ha nåt med mig. Och så i år då, inte minsta lilla nya produkt nu heller, bortsett från mina bidrag i dotterbolagfanzine. Det är underbart att dotterbolaget finns! Annars känns det mest som att jag leker serietecknare. Jag hänger med en massa coola produktiva och publicerade, och hoppas att de inte ska stanna upp, tänka efter och säga "men hallå, tror du att du är en av oss eller?" Visst, känslan ligger bara hos mig såklart, men den är ändå lite svår att ignorera. Samtidigt är det bra att jag åker på spx, att jag fortsätter dotterbolagspeppa, för det betyder att jag inte har lagt ner, det är ett sätt att hänga kvar så att det inte rinner ut i sanden.
Men nu ska jag se om det inte går att komma igång på riktigt. Nu har jag ett sånt där lagom krävande halvtidsjobb som jag ju suktat efter så länge, jag har ingen flytt framför mig, inga stora beslut som kräver fokus. Det är nu jag borde kunna sätta en vardag, få lite rutin. Ateljé hade nog varit bra, och jag håller ögonen öppna lite efter det, men testar hemma tillsvidare. Snabbt skissad seriedagbok från barcelona-paris står först i tur. Jag lämnar ut både mig själv om min resekamrat för mycket, men tanken är väl mer att spara minnen än att göra nåt offentligt av det. Kanske kan vara ett manus att plocka bitar från så småningom. Mitt andra projekt har också karantän. Det är lite som när jag skrev låtar förut. De låtar som jag spelade in eller spelade med mina band var tvungna att vara minst tre år gamla, annars kändes de för utlämnande. Numera är jag för ivrig när jag skriver låtar, skriver kanske mer för att utöka liverepertoaren än för att jag har det egna behovet av att skriva en låt. Jag tror att det är synd egentligen. Jag skrev skitbra låtar när jag satt själv på rummet och inte hade nåt band, och aldrig lät någon höra vad jag gjorde. Men den där klyschan, skapa för din egen skull och inte för andra, hur många lyckas med det egentligen, när de väl tagit steget ut med sina grejer, fått smak på bekräftelse?
Det här inlägget skulla handla om spx, just ja. Torsdag: Lyssnade på Sofia Olssons snack om sin bok "Hetero i Hägersten", det var kul. Gick sen till en releasefest på en trång pub där jag inte orkade vara, så jag stack hem och sträckläste sofias skitbra bok i stället. Fredag: Tog en långpromenad, stack sen på dotterbolagshäng hos en ny sjysst medlem som heter Hanna, och började baka en massa pizzor. Så småningom var vi runt tio pers, och hade en mysig kväll som avslutades med slappt läsande av gamla en ding ding värld. Tog en öl på nåt ställe med Sara G och ett par vänner till henne också. Fick en spelning kanske. Lördag: SPXdagen. Tyvärr insåg jag redan när jag gick in att jag hade en extra folkskygg dag, så jag bänkade mig vid dotterbolagsbordet och hade inte minsta lust att flytta på mig. Fast jag hade ju tagit ut pengar till att köpa serier, så när mitt sittpass var över lyckades jag ändå ta en runda. På kvällen var det release och snack med Malin Biller och Tiitu Takalo, de var roliga att höra på, och sen stack vi till galagofesten. Det såg ut som en gigantisk svartklubbslokal, med bajamajor och parkbänkar, men ölen var för dyr. Jag funkar ju helt kasst ibland, eller ofta. Snackade med skitmycket folk, men under konstant anspänning och till slut fick det vara nog, stack hem och läste serier. Söndag: Hoppade SPX eftersom det var möhippa för min kompis. Jag sög på simultangolf, regerade på bowling, gillade bubbelpoolen, och åt så mycket av grillbuffén att jag hade konstig mage måndag morgon, och var rädd för att jag blivit magsjuk och skulle spy på bussen hem, och ingen skulle tycka synd om mig eftersom de skulle tro att jag var bakfull och kanske till och med slänga av mig. Men jag blev snabbt bra.
Men nu ska jag se om det inte går att komma igång på riktigt. Nu har jag ett sånt där lagom krävande halvtidsjobb som jag ju suktat efter så länge, jag har ingen flytt framför mig, inga stora beslut som kräver fokus. Det är nu jag borde kunna sätta en vardag, få lite rutin. Ateljé hade nog varit bra, och jag håller ögonen öppna lite efter det, men testar hemma tillsvidare. Snabbt skissad seriedagbok från barcelona-paris står först i tur. Jag lämnar ut både mig själv om min resekamrat för mycket, men tanken är väl mer att spara minnen än att göra nåt offentligt av det. Kanske kan vara ett manus att plocka bitar från så småningom. Mitt andra projekt har också karantän. Det är lite som när jag skrev låtar förut. De låtar som jag spelade in eller spelade med mina band var tvungna att vara minst tre år gamla, annars kändes de för utlämnande. Numera är jag för ivrig när jag skriver låtar, skriver kanske mer för att utöka liverepertoaren än för att jag har det egna behovet av att skriva en låt. Jag tror att det är synd egentligen. Jag skrev skitbra låtar när jag satt själv på rummet och inte hade nåt band, och aldrig lät någon höra vad jag gjorde. Men den där klyschan, skapa för din egen skull och inte för andra, hur många lyckas med det egentligen, när de väl tagit steget ut med sina grejer, fått smak på bekräftelse?
Det här inlägget skulla handla om spx, just ja. Torsdag: Lyssnade på Sofia Olssons snack om sin bok "Hetero i Hägersten", det var kul. Gick sen till en releasefest på en trång pub där jag inte orkade vara, så jag stack hem och sträckläste sofias skitbra bok i stället. Fredag: Tog en långpromenad, stack sen på dotterbolagshäng hos en ny sjysst medlem som heter Hanna, och började baka en massa pizzor. Så småningom var vi runt tio pers, och hade en mysig kväll som avslutades med slappt läsande av gamla en ding ding värld. Tog en öl på nåt ställe med Sara G och ett par vänner till henne också. Fick en spelning kanske. Lördag: SPXdagen. Tyvärr insåg jag redan när jag gick in att jag hade en extra folkskygg dag, så jag bänkade mig vid dotterbolagsbordet och hade inte minsta lust att flytta på mig. Fast jag hade ju tagit ut pengar till att köpa serier, så när mitt sittpass var över lyckades jag ändå ta en runda. På kvällen var det release och snack med Malin Biller och Tiitu Takalo, de var roliga att höra på, och sen stack vi till galagofesten. Det såg ut som en gigantisk svartklubbslokal, med bajamajor och parkbänkar, men ölen var för dyr. Jag funkar ju helt kasst ibland, eller ofta. Snackade med skitmycket folk, men under konstant anspänning och till slut fick det vara nog, stack hem och läste serier. Söndag: Hoppade SPX eftersom det var möhippa för min kompis. Jag sög på simultangolf, regerade på bowling, gillade bubbelpoolen, och åt så mycket av grillbuffén att jag hade konstig mage måndag morgon, och var rädd för att jag blivit magsjuk och skulle spy på bussen hem, och ingen skulle tycka synd om mig eftersom de skulle tro att jag var bakfull och kanske till och med slänga av mig. Men jag blev snabbt bra.
onsdag 3 mars 2010
Göteborg
Har inte lyckats skaffa mig eget internet, blir inte mycket bloggande då. Inte för att jag har nåt att visa upp på bloggen heller, men det känns ju ändå som att den glidit iväg från den där första tanken att vara ett substitut för hemsida och reklam för mig och mitt tecknande, till att bli uppdateringar av hur svårt det är att få mitt kreativa liv att fungera. Det gagnar ju inte nån framgång, men jag fortsätter.
Det har varit en riktigt bra tid sen jag flyttade. Ett rent lyckorus skulle jag nog vilja kalla de första veckorna. Lärjeåns vinterskogar har varit fantastiska och min dröm om att bo på landet har inte känts lika angelägen som innan. Det är ju ganska bra här, det bor ju ganska mycket skönt folk här, och det är ju ganska bekvämt att kunna jobba till fyra på natten en fredag, när spårvagnarna hem fortfarande går var tjugonde minut.
Jag har varit så nöjd av att få vara i Göteborg så länge jag vill, och pallrade mig inte ens iväg till dotterbolagsvernissagen i Norrköping. Och nej, jag har inte tecknat några serier. En dag tecknade jag en serieruta. Försökte rita en shampoflaska med skum på. Ganska svårt. Det blev inte så bra, jag tappade sugen och sen blev det inga fler rutor. Jag tror att jag tänkte för mycket publicering, och det var därför det blev jobbigt. Men igår tänkte jag inte publicering, tog fram tuschpenselkladdarhumöret och en mix av RikkeBakman/jeffreybrowninspiration, dock utan att göra en fullständig rip-off. 11 sidor, det kan nog bli nåt faktiskt, med lite gallring. Kanske är det så jag måste jobba när jag känner mig såhär lite spärrad. Snabbt och fritt. Det som blir fult blir skitfult, det som blir bra blir riktigt bra.
Annars blir det mycket musik. Jag ramlade ju in i ett kollektiv av hängivna låtskrivare, och det är ganska omöjligt att inte dras med. Har kommit halvvägs i inventeringen av gammal shit, testar mig på att översätta en del av det till svenska, (mer live-vänligt en engelska) funderar på vad som kan vara värt att spela in. Om jag skulle komma mig för det. Blir kluven till vissa låtar som är snudd på outhärdliga men skulle passa suveränt som soundtrack i en ungdomsfilm om en ung oälskad och bortkommen musiknördtjej. Okej, när min seriebok My time coming blivit så hypad att den ska bli film, då har jag soundtracket klart, det är ju underbart.
Det har varit en riktigt bra tid sen jag flyttade. Ett rent lyckorus skulle jag nog vilja kalla de första veckorna. Lärjeåns vinterskogar har varit fantastiska och min dröm om att bo på landet har inte känts lika angelägen som innan. Det är ju ganska bra här, det bor ju ganska mycket skönt folk här, och det är ju ganska bekvämt att kunna jobba till fyra på natten en fredag, när spårvagnarna hem fortfarande går var tjugonde minut.
Jag har varit så nöjd av att få vara i Göteborg så länge jag vill, och pallrade mig inte ens iväg till dotterbolagsvernissagen i Norrköping. Och nej, jag har inte tecknat några serier. En dag tecknade jag en serieruta. Försökte rita en shampoflaska med skum på. Ganska svårt. Det blev inte så bra, jag tappade sugen och sen blev det inga fler rutor. Jag tror att jag tänkte för mycket publicering, och det var därför det blev jobbigt. Men igår tänkte jag inte publicering, tog fram tuschpenselkladdarhumöret och en mix av RikkeBakman/jeffreybrowninspiration, dock utan att göra en fullständig rip-off. 11 sidor, det kan nog bli nåt faktiskt, med lite gallring. Kanske är det så jag måste jobba när jag känner mig såhär lite spärrad. Snabbt och fritt. Det som blir fult blir skitfult, det som blir bra blir riktigt bra.
Annars blir det mycket musik. Jag ramlade ju in i ett kollektiv av hängivna låtskrivare, och det är ganska omöjligt att inte dras med. Har kommit halvvägs i inventeringen av gammal shit, testar mig på att översätta en del av det till svenska, (mer live-vänligt en engelska) funderar på vad som kan vara värt att spela in. Om jag skulle komma mig för det. Blir kluven till vissa låtar som är snudd på outhärdliga men skulle passa suveränt som soundtrack i en ungdomsfilm om en ung oälskad och bortkommen musiknördtjej. Okej, när min seriebok My time coming blivit så hypad att den ska bli film, då har jag soundtracket klart, det är ju underbart.
lördag 2 januari 2010
Sista dagarna
Nu är det bara packande inför flytten som gäller. Förutom ett par sidor Jeffreybrownserier som jag gjorde förra veckan och som aldrig kommer att bli offentliga, har jag inte ritat nåt alls. Men jag har jobbat en hel del, spelat in några låtar med bandet jag spelat bas med i höst och jag har fixat jobb i Göteborg. Jag är rik som ett troll nu när jag slipper använda min hopsparade buffert till att vara arbetslös, och dessutom kommer att ha snorbillig hyra. Jag kan inte låta bli att känna mig grymt peppad!
Brukar aldrig ge några nyårslöften men i år kom jag på ett bra. Jag ska ha kul, och glädjas åt roliga saker jag gör, i stället för att frustreras över saker jag inte gör som jag tycker att jag borde. Vad det innebär för mig i praktiken vet jag förstås inte ännu. Jag kanske hänger med mina vänner en massa, går i skogen, lyssnar på radio och läser böcker. Jag kanske köper en videokamera och börjar göra dokumentärfilm. Jag kanske fixar klart de sista My Enemylåtarna eller spelar in lite nya. Jag kanske fortsätter på boken jag skrev 14 sidor på i höstas. Jag kanske gör en kort serie som blir publicerad i galago. Jag kanske jobbar på manus till en seriebok. Jag kanske köper en häst. Eller nä, det sista kommer faktiskt inte att hända.
Men vad det än blir så är det bra.
Jag har lite bilden av mig själv som en ganska oföretagsam seg person med väldigt mycket drömmande och lite verkstad, men så tänkte jag efter lite häromdan och kom på att det inte stämmer riktigt. Jag har gjort rätt mycket, och ibland med ganska brutala kast, men jag har då aldrig riktigt hunnit ställa in mig på att det skulle ske förrän jag plötsligt är där. I Österrike. På Island. På ett nytt lustigt jobb. På p3intervju med bandet. På serieskolan. På skambyråns scen. Och så vidare(eller så himla många fler exempel skulle jag nog inte komma på förresten). Och jag trodde t.ex. att jag skulle sega mig med att flytta tillbaka till Gbg, för att det är så motigt att flytta, så det skulle väl bli tidigast till våren. Men nu är lastbilen bokad och klar om fyra dar. och jag har som sagt redan jobb där, har intresseanmält mig till en indie-kör, mailat med en potentiell bandkompis, och ska provrida en eventuell medryttarhäst. Det är faktiskt en del verkstad. Så vem vet, rätt vad det är har jag kanske en seriebok på väg till tryckeriet utan att jag ens själv hängt med i svängarna.
Brukar aldrig ge några nyårslöften men i år kom jag på ett bra. Jag ska ha kul, och glädjas åt roliga saker jag gör, i stället för att frustreras över saker jag inte gör som jag tycker att jag borde. Vad det innebär för mig i praktiken vet jag förstås inte ännu. Jag kanske hänger med mina vänner en massa, går i skogen, lyssnar på radio och läser böcker. Jag kanske köper en videokamera och börjar göra dokumentärfilm. Jag kanske fixar klart de sista My Enemylåtarna eller spelar in lite nya. Jag kanske fortsätter på boken jag skrev 14 sidor på i höstas. Jag kanske gör en kort serie som blir publicerad i galago. Jag kanske jobbar på manus till en seriebok. Jag kanske köper en häst. Eller nä, det sista kommer faktiskt inte att hända.
Men vad det än blir så är det bra.
Jag har lite bilden av mig själv som en ganska oföretagsam seg person med väldigt mycket drömmande och lite verkstad, men så tänkte jag efter lite häromdan och kom på att det inte stämmer riktigt. Jag har gjort rätt mycket, och ibland med ganska brutala kast, men jag har då aldrig riktigt hunnit ställa in mig på att det skulle ske förrän jag plötsligt är där. I Österrike. På Island. På ett nytt lustigt jobb. På p3intervju med bandet. På serieskolan. På skambyråns scen. Och så vidare(eller så himla många fler exempel skulle jag nog inte komma på förresten). Och jag trodde t.ex. att jag skulle sega mig med att flytta tillbaka till Gbg, för att det är så motigt att flytta, så det skulle väl bli tidigast till våren. Men nu är lastbilen bokad och klar om fyra dar. och jag har som sagt redan jobb där, har intresseanmält mig till en indie-kör, mailat med en potentiell bandkompis, och ska provrida en eventuell medryttarhäst. Det är faktiskt en del verkstad. Så vem vet, rätt vad det är har jag kanske en seriebok på väg till tryckeriet utan att jag ens själv hängt med i svängarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
