När jag sökt in till serieskolan förra året drömde jag att jag fick brev från skolan: ”det är inte så många vi kan ge besked så här snart, men när det gäller dig är vi säkra på att dig vill vi inte ha” stod det. Och så hade Gunnar Krantz skrivit kommentarer om mina arbetsprover, t.ex. att de var som Stephen King. Jag vaknade missmodig. Men några veckor senare ringde Stina och önskade mig välkommen till skolan. Tjoho! Jag blev skitglad och livrädd. Skulle JAG gå på serieskolan, vad var det för konstigt infall?
Det blev ganska läskigt och jobbigt också. Under skolåret var det inte mindre än 4 lärare som sa ”ja vi förstår att det blir lite jobbigt, alla har ju varit bäst i klassen på att rita och så kommer man hit och alla är lika duktiga”. Varje gång kröp det i mig. Jag har aldrig någonsin varit bäst. Rita var något andra kunde. Men okej, halvåret innan jag började skolan när jag börjat teckna lite mer än jag gjort innan, impade jag faktiskt lite på mig själv, det var inte så tokigt ändå… Så började jag skolan, blev tvingad att sätta upp bilderna bredvid alla andras och… allt självförtroende rann ur mig. Jag har aldrig känt mig så kass på att rita som jag gjort i det klasstrummet. Och ändå hela tiden i huvet ”inte jämföra, inte gnälla”. Det blev lite väl mycket ångest att teckna. Viktigare än att göra en bra serie blev att inte göra bort sig. Bara rita sånt jag klarar av, tydligheten framför allt… Så kom det i januari en gästlärare som sa nåt helt annat. Sluta fega, sa han, och först fattade jag inte alls. Sen gjorde jag det, och det blev en viktig vändpunkt. Jag vågade börja impa på mig själv igen, och prestationsångesten försvann visserligen inte, men tacklade av allteftersom lusten kom tillbaka.
Samtidigt med dessa prövningar fick jag så mycket bekräftelse för mitt berättande. Kanske lite farligt mycket. Det är väldigt bekvämt att fortsätta köra på samma linje hela tiden som man vet går hem i klassrummet, helst nåt folk skrattar åt för att det ger en så direkt bekräftelse. Lite som att inta en roll av "klassens pajas" men på pappret, och det tar emot att göra nåt annat. Fast självklart är jag jätteglad och tacksam över all pepp jag fått, klasskompisarna har varit underbara på det sättet.
Igår tog det alltså slut. Blandade konstiga känslor. Visserligen kommer jag och de flesta andra bo kvar i Malmö, man kommer att fortsätta titta in på skolan och så vidare. Men det blir på ett annat sätt. Jag kommer inte att gå tvåan till hösten heller, utan kanske om ett år. Tänker att det är bra med lite annan input ett tag.
Jag slutar i alla fall det här året med stor pepp, som jag förstås vet att den kommer vackla, men ändå hoppas kunna behålla det mesta av. Jag har hur mycket som helst idéer, det är skitkul att tuscha med pensel, och att se tecknandet utvecklas, det går mycket lättare att dataredigera nu, det är roligt att se mina manus förverkligas av andra tecknare, tanken på publicering är inte ett dugg omöjlig, dotterbolaget är ett bra gäng att vara med i, jag har fått riktigt jävla fina vänner under året som jag kommer fortsätta hänga med, och framför allt ser jag mig själv som serietecknare på riktigt.
Det är sjukt konstigt att jag faktiskt gått på serieskolan, men väldigt bra, nåt av det bästa jag kunde göra.
