Bokidéer

Läs nu inläggen nedifrån och upp även om de är under samma datum så blir det mest rätt. Jag visste inte när jag satte igång ikväll att de skulle bli så många.

Jag är sugen på att så sakteliga dra igång med ett större projekt. Och jag har turen att redan ha tre bra idéer, med form, början, mitt och slut relativt färdigtänkta, då de funnits med länge. Jag har funderat på om jag måste välja den bästa idén, och skrota de andra. Temat är ganska lika nämligen, och alla är självbiografiska. Men nån sa en gång, tror det var filmmanusförfattaren Kjell Sundstedt, att alla författare har nån slags kärna de alltid återkommer till, och att det inte är något fel med det. Och så är det nog. Jag har historier som vill ut, och även om kärnan är densamma, är historierna väldigt olika, och det finns en logisk utveckling som gör att de faktiskt skulle funka som en trilogi.

1. My time coming (tristess, social efterblivenhet, kärleksbrist, hoppfullhet, små korta kapitel under c:a ett års tid i studentvärld)
2. Grönland (förhoppningar som grusas, klaustrofobi, mördare, whisky, elaka grupprocesser, snöstormar, actionberättelse som utspelas under en vecka, en så bra story att det är lite läskigt att göra den, för man kan nästan bara göra den sämre)
3. Donauinsel (en resa för att möta minnen och upptäcka utveckling och outveckling, en slutlig insikt)

Ja, det blir skitbra!

Alltså, det beror delvis på att jag utan att kolla vad klockan var drack en energidryck bara för att den såg så kall och god ut i kylen. Men visst är jag snudd på manisk nu som mitt i natten på fullaste allvar sitter och planerar en seriebokstrilogi, innan jag ens blivit publicerad nånstans med en mindre serie( ok då, personalPM för skånetrafikens resanderäkning, men... ) och är så långt ifrån produktiv på alla andra ställen än i huvet. Men det är okej. I´m thinking that it might be nothing but the upper side of a manic depression, or it´s my time coming, för att citera mig själv.

Mer samarbete

Jag har också samarbetat med Henri Gylander som i somras tecknade den här fjällvandringsserien efter mitt manus. Henri är driven och grym, och jag hoppas på mer samarbete med honom framöver.

Dotterbolaget Royal

Jag har varit delansvarig för Dotterbolagets nya fansin DB Royal, där vi har haft samarbeteskoncept, alla har fått teckna någon annans manus. Grymma resultat! Rebecka Lindberg tecknade ett manus av mig, och jag fick äran att rita serien ovan efter ett roligt manus av Karolina Bång.
Jag blir så peppad av dotterbolaget, även mitt i svackor kan det få mig inspirerad och det känns väldigt bra att ha ett sammanhang.

Dotterbolaget är ett feministiskt seriekollektiv, med syftet samarbete i stället för konkurrens i en fortfarande ganska manligt dominerad bransch. Alla serietecknare som är tjejer (eller transpersoner) är välkomna som medlemmar. I praktiken betyder det att man blir tillagd på vår maillinglista och där får all info om vad som är på gång i mötes/fansin/utställnings/fest-väg, och sen är det upp till en själv att bestämma vad man vill vara med på. De flesta mötena hålls i Malmö, men alla bor inte där. Ibland strålar vi ihop i Sthlm och Gbg. Säg till om du är intresserad!

Senaste inlägget var ingen dödsrossling

Den här bloggen har kommit av sig ett tag, men det är tillfälligt. Det har varit rörigt den här hösten på flera plan, och jag har jobbat så pass mycket att energin inte har räckt till så mycket serier, men en del har jag att visa.

I januari flyttar jag från seriestaden, vilket betyder att jag har en del fortsatt krångel framför mig, med flytt och jobbsökande, och kanske lite omställningsdepression till och med, men jag längtar efter stabilitet och att få ro att komma igång med skapandet mer. När ett par av mina godaste vänner frågade om jag ville hänga med och bo i Barcelona kände jag mig lockad för en liten stund. Men nej, jag vill hem till Göteborg nu. Det kommer inte att göra mig heltidsharmonisk som genom ett trollslag, men jag tror att det blir bra.

Och nu?

Okej, jag kom inte in i tvåan, vilket jag lite för kallt hade räknat med att göra. Även om det känns ganska lugnt nu att det var så det blev, har det fått mig att tappa sugen. Den inspirerade känslan jag haft under våren försvann. Helst skulle jag vilja skita i serier nu ett tag, och bara hålla på med musik. Frågan är om det är så smart? Är en paus i nuläget i praktiken samma sak som att ge upp, göra slut, eftersom den spärren jag har nu bara skulle växa sig starkare? Ska jag försöka komma över den i stället?

Nu är jag igång igen... Så mycket tid och energi i mitt kreativa liv går åt till att planera och fundera ut olika sätt att få bukt med den där balansen mellan lust/skapande och produktivitetsångest/apati. Och jag lyckas ändå aldrig.
Fan, jag har så mycket saker att vara glad över och njuta av, jag behöver inte det här!
Om jag ger ut en seriebok om femton år så är det inte sämre än om tre år. Om jag gör tio seriesidor om året och dessutom hinner skriva några låtar och åka på långa sköna cykelturer och klappa min grannes häst så är det bättre än att hålla på och göra noll seriesidor om året och inga låtar, och åka på långa grubblande frustrerade cykelturer där jag planerar hur mitt skapande ska lyckas komma igång och få mig att göra 10 sidor i veckan, och jag har ingen häst att klappa, för jag bor kvar i tråkiga stan och väntar på att komma in på serieskolans år två eftersom jag tror att det är lösningen på allt.

Krafs från Göteborgssemester

Har varit ute på Brännö i över en vecka. Blev inte så värst mycket ritat. Det är min mamma som läser manga. Fåret vet jag inte vad det hette, men det var mycket snällt.

Plan B

Kosmerik

Lite mer krafs. Men det kanske med lite slipande på manus kan bli en riktig serie också.

krafsblock och spx

På Värnhems hemköp finns eller fanns olinjerade kollegieblock för 5 kr styck. Jag har köpt ganska många. Det är block som känns jättebra att ha med sig och krafsrita i närhelst man behöver. Dessutom fanns det, också för 5 kr, plastiga lagom stora pennfack. Så nu har jag börjat ha med favoritpennor och block i ryggsäcken igen, det är ett tag sen sist. (jag tillhör alltså inte de 95% av serietecknarkåren som sitter och ritar frenetiskt i varje död stund). SPX var kul! Men det jag valde att rita i mitt krafsblock behandlar hur det känns när man får en svacka på SPX, försöker rita/skriva sig ur ångesten utanför medborgarplatsens tunnelbanestation, inte lyckas, men under kvällens gång ändå lyckas komma igen. Alldeles för självutlämnande att lägga upp på en blogg tänkte jag när jag kom hem, men jag är ganska snabb på att få distans till saker, så nu är det inte så längre. Att svacka i sociala sammanhang är ju inte heller någon sällsynt unik defekt som man bör skämmas för. Hoppas jag.
Men som sagt, i stort var sthlm-helgen och SPX peppigt och kul! Förra året sa jag att jag skulle ha med mig typ tio nya egna trycksaker nästa år. Nu blev det inte en enda, så jag säger samma sak igen inför nästa år i stället. Ett år hit eller dit är väl inte så viktigt.

färgläggningsteknik/naturromantik

Ritade en liten serie på tåget som jag tänkte blev en bra träningsserie för färgläggningar. Så nu har jag färg-/grå-lagt den i två versioner. Jag gjorde tuschlaveringen först och blev besviken för att det blev så fult, men nästa dag tyckte jag inte det längre. Vatten är svårt dock.
När det gäller själva serien så ritades den ungefär mellan Helsingborg och Halmstad. Det var en sahara hotnights-låt på p3 som satte anslaget, och min sjukt stora längtan efter skog och natur som satte resten. men jag ska sluta fega med träningsserier, sätta igång med de riktiga grejerna i stället.

henke larsson

Bara för att jag fick lust att lägga upp nåt gammalt.

My time coming

Det blir inget nytt coolkfanzin till spx, har för lite färdigt material, och vill fokusera lite på projektet inför tvåan i stället. Har gjort ett utkast till synopsis idag. Så här blev det:

Huvudpersonen i My time coming är en tjej i 20-årsåldern, nyinflyttad till Göteborg för att plugga. Hon upptäcker att det är svårare än hon trott att skaffa kompisar, och slåss mot sin ”sociala efterblivenhet”, samtidigt som hon kanske egentligen är ganska nöjd med sig själv och sin musiknördidentitet. Hon är väl egentligen rätt cool, varför märker inga andra det? Hon har aldrig haft nån pojkvän, aldrig haft sex. Det bekymrar såklart. När HP inte spelar gitarr och popstjärnedrömmer sitter hon vid sin dator och och skriver ner sina tankar och vardagsbetraktelser. Någon gång ska det bli en bok, en bok som ger alla losers upprättelse.

Dramaturgin är inte det viktiga i My time coming. Det händer egentligen ganska lite. Berättelsens kvalitéer ligger i stämningen och i HP:s reflektioner. Varje avsnitt är en egen liten berättelse som kan läsas fristående även om den kommer mer till sin rätt i helheten.
Samtidigt sker självklart en utveckling. Med två steg framåt och ett steg tillbaka börjar HP få upp hoppet och tro på att hennes tid faktiskt kommer.

Jag är lite osäker. Det låter rätt mycket som en kvinnlig "hey princess" typ. Jag gillar hey princess, men menar att det känns som nåt slags standardsjälvbiografitjafs som gjorts tusen gånger, den tafatta nördens vedermödor. Fast JAG gillar ju sånt. Det är inte jag som tycker att det finns tillräckligt.
Det är mitt äldsta projekt, det som fick mig att(i modern tid) börja göra serier överhuvudtaget (se inlägget "gamla paintserier") och jag har väntat på att jag ska känna mig mogen för att börja teckna det på allvar. Nu är jag det. Men tänk om det inte alls håller utan bara är en darling som borde dödas? Ett synopsis till "Grönland", ett annat projekt i mitt huvud, skulle t.ex. låta tusen gånger flashigare och mer intressant. Samtidigt kan det ju vara som med beskrivningarna i filmfestivalkatalogen, de filmer som verkar tråkigast visar sig ofta vara de bästa för att de har något speciellt som inte bara är en grym story.
Men det är väl hur som helst inte krångligare än att jag får sätta igång och se vad det blir. Förutom det där att jag måste ha en bra och lovande projektbeskrivning i min ansökan.

homoäktenskap

ur "hur käns det att vara kär", en bok gjord av mig när jag var c:a 8 år.

Idag gick jag till Beijers park för att sätta mig och rita en stund, men det var myrbon på trädet jag lutade mig emot, och det blev kallt, och det enda som fanns att rita var träd, och jag orkar inte rita en massa grenar och kvistar.

Återkomst

yess, då var det dags. Ingen idé att ha en blogg om man inte uppdaterar den regelbundet, därför har den fått spela död helt och hållet ett tag, tills nu, när jag har allt som behövs igen. Scanner, tid, och lust.

Jag tänkte att man är väl tvungen att teckna och träna hela tiden för att utvecklas, så jag deppade frustrerat under min ganska långa period (c:a ett halvår) av improduktivitet. Jag försökte få igång mig med tusentals metoder - coachning av mig själv enligt egenhändig kbt-terapi, tuff schemaläggning och internetförbud, konceptserier, tankar om att bara ha kul när jag ritar, lediga veckor på sparpengar... inget funkade. Jag måste göra nåt drastiskt jag aldrig provat, tänkte jag och satt med papper och penna och planerade drastiska ändrade tankebanor, men nej. Jag lyckades fortfarande inte bli sugen på att rita.
Det som till sist funkade var att ge upp. Skita i allt. Inse att hur många idéer jag än har som skulle kunna bli bra serier så måste jag faktiskt inte. Inte nu, inte nästa vecka, och inte om ett halvår heller. Jag kan köpa en bas i stället och börja spela i ett band, eller åka och hälsa på kompisar, eller se på dokumentärfilm på svt play, eller leka med katterna. Jag hade nog inte kommit på det här om det inte var för att jag börjat känna av ihopdeppningssymptom. Att man aldrig lär sig.
Hur som helst så var det en sån befrielse, jag blev alldeles lugn och skön. Och veckan efter började jag bli sugen på att teckna serier. Ytterligare nån vecka senare städade jag skrivbordet och ritade med lust och lätthet några seriesidor som var snyggare än nåt jag gjort tidigare.

Så enkelt kan det vara. Men bara för att de sidorna blev så fina och jag fick så mycket beröm av mina närmaste feedbackare så blev det skitjobbigt att våga sig på ytterligare en ny serie av rädsla för att den skulle bli sämre... Det som till sist tog mig över detta var en dotterbolagetdeadline. Efter tre ångestdagar av tvång och godisbelöningar blev det ju faktiskt riktigt kul de sista timmarna. Varför ska mitt kreativa jag vara så här lättstört och svårhanterligt och kräva precis lagom med silkeshandskar och en exakt mängd push för att fungera? Varför kan jag inte ha ett normalt driv och bara RITA, när det är det jag vill?

Just nu är det i alla fall full pepp. Jag har ju sen ganska länge bestämt att jag ska söka tvåan till hösten. (hur det ska gå då att lura produktivitetsångestmonstret genom att säga "nä, jag måste inte teckna några serier alls i år!" är en senare fråga) Igår mailade jag Anneli Furmark och frågade om hon vill vara min mentor, och hon har tackat ja! Skitkul! Har redan en bra mentor i Lisa Sjöblom också.

Närmast hägrar SPX. Ska försöka mecka ihop små fanzin av "Grodan" och "Brodern", och kanske ett nytt Coolkfanzin med hopskrap av grejer också.

Några rutor ur dotterbolagetserien kan ni få se. Hela serien får ni läsa nån annan gång.