lördag 11 september 2010

En fungerande arbetslunk

Nu är det för tillfället slutgnällt om att jag måste hitta ett sätt att komma igång och få nåt gjort.
Nu är jag lagom igång.

Jag jobbar c:a halvtid som tågvärd nu, med långa helgnattpass ibland, och korta vardagskvällspass ibland. Jag tjänar så mycket som jag behöver.

En normal arbetsdag kanske jag jobbar 16-20 på tåget. Det skulle då kunna vara så att jag vaknar vid tiotiden med lätt morgonångest och vetskap att jag har nåt jag måste iväg till om några timmar. Jag går upp först vid elva, segar mig med allt jag gör, har någon idé om att jag ska hinna ta en mysig långpromenad och t.ex. handla billig havremjölk i en grannförort, men segar för mycket och hinner till sist inte ens gå 1 km till Lidl, och jag har fortfarande lätt ångest, och börjar kolla tusen onödiga saker på internet för att dämpa den och det hjälper självklart inte, och nu är klockan plötsligt nästan tre och jag har inte tänkt på att jag måste käka nåt innan jobbet och skulle även ha duschat egentligen, jobbigt, stressar med allt, och åker in och jobbar mina fåniga timmar som ju inte ger nån större lön, och jag är besviken över att en till dag har gått upp i rök och bara varit dum och onödig.

Det skulle också kunna vara så att jag sätter alarmet på nio, går upp tio, har en liten aning ångest över att jag inte kom upp direkt, men fastnar i alla fall inte så hemskt länge vid frukostinternet, utan tar mig iväg in till stan och ateljéplatsen. Där ligger projektet där jag lämnade det, och jag kan sätta igång direkt, kollar på klockan, ser att jag har tre timmar på mig, jobbar fokuserat, endast med en kort paus nån gång ibland då jag spelar enminutsdemon av pile-up på min mobil, och när gåtilljobbetklockan ringer har jag kommit en bra bit framåt. Äter soygurt och start i personalrummet, sticker ut till första tågturen med kreativitetsenergin kvar i mig, samtidigt som det är skönt att släppa allt det och bara tänka på IN1Z, INFZ, gbg+,gpps-72450 ett tag och få lite tacksamma leenden från tafatta tanter, och lite grymtningar från kidsen som inte tryckt in plusen, men sen när tåget vänt folktomt i alingsås och allt är lugnt kommer jag på en ny tanke om serieprojektet och skissar lite på baksidan av en gammal turlista, och ser fram emot nästa gång jag ska till ateljén. Åker hem, möts av nybakatbrödlukt i trapphuset och vet att det är från vår lägenhet och jag och Nicke käkar och ser på film och imorgon är jag ledig och vi ska ut och cykla.

Jag har tidigare ofta fått för mig att jag måste ha mycket tid på mig för att sätta igång med tecknandet, och därför gått och väntat på de där långa lediga odistraherade dagarna med dåligt väder, och när de väl kommit har skrivbordet varit stökigt, så det har ändå varit ett oöverstigligt projekt att dra igång nåt. Så till sist, ett städat skrivbord, en lång ledig ensam dag. Vad händer då? Jo, full panik. Inget känns inspirerande, jag får nervositetsdiarré, börjar på nåt som jag sen slutar på för att det inte känns bra nog, och när räddaren i nöden dyker upp, t.ex. en tanke om att jag nog bör kolla facebook, kastar jag mig om halsen på distraktionsmöjligheten. Det blir inte mycket gjort en sån dag heller.

Med tidsbegränsning försvinner väldigt mycket prestationsångest. Jag kan inte förvänta mig att få mycket gjort på ett par timmar, därför är jag nöjd med det lilla. Jag vet också att om det skulle visa sig att jag kör fast just idag behöver jag bara befinna mig i det jobbiga tillståndet under en kort tid, det kan jag ju uthärda, jag släpps snart fri till att göra nåt annat.

Med ateljéplats försvinner distraktionerna, och jag blir tillräckligt fokuserad för att utnyttja timmarna. Det finns inget annat där att göra än att jobba, tänka, eller titta ut genom fönstret.

Och sen när det fungerar kommer självförtroendet. Jag börjar se fram emot de här dagarna.

Sen finns det en till väldigt bra fördel med denna arbetsgång, och det är att jag får mina hela, lediga kravlösa dagar däremellan, då jag varken behöver tjäna pengar eller har kreativitetsförväntningar på mig själv. Och jag behöver verkligen många såna dagar till allt det andra (skog, musik, kärlek, mat, cykel, häst, bad, TV, vänner, öl o.s.v.) som är mycket viktigare än hur många seriesidor jag producerar under ett år.

Det är fortfarande ganska lite tid jag lägger på serierna. Men det är bättre tid än på väldigt länge. Och, som sagt, det känns lagom och fungerande.

2 kommentarer:

Susanne sa...

Ue vad skönt det låter med arbetsdisciplin när det gäller det kreativa. Själv har jag noll disciplin när det gäller mitt skrivande. Hade så stora planer för sommaren och kreativitetskursen skulle få igång mitt skrivande och allt sånt. Men näe jag skriver inte mycket. Jag vill ju men det är så mycket hela tiden suck. Samtidigt som jag surfar bort alldeles för mycket tid blä vad dåligt när jag tänker på det.

Hoppas det går bra med medryttarhästen, ser fram emot vår ridhelg i oktober, det är ju snart inser jag :-)

Sofie sa...

Omg, vad jag känner igen mig i det där...